Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vi tror att du ljuger!"

"Vi tror att du ljugit om din inkomst, och du får därför inte förlängt visum till England". Det var summan av det som stod i det byråkratiska brev vi fick som svar på min frus visumansökan.

Annons

Brevet damp ned i brevlådan en vecka innan vi skulle resa till Sydamerika. Vi hade planerat med några dagars uppehåll i London för att hälsa på släkt som bor där, men nu var min Bolivianska fru inte längre välkommen i det landet. Även fast hon haft visum till England sammanhängande i flera år. Brevets författare hade inte skrivit under med sitt namn, och inte heller fanns det någon möjlighet att överklaga.

Jag såg på min fru hur ont det gjorde, att bli behandlad på det sättet. Nedvärderande och respektlöst. Precis som hela ansökningsprocessen, där min fru fått vända ut och in på hela sitt liv, sitta i förhör framför videokamera, och lämna ifrån sig oändligt många dokument, inklusive en kopia på sin deklaration som bevis på sin inkomst i Norge, där vi bodde då. Men den valde England att inte tro på, de passade på att kalla min fru för lögnare istället. Det räckte inte med bra inkomst, bra utbildning, fast anställning och permanent uppehållstillstånd i Norge. Inte om man är från ett fattigt land. Inte heller de förbokade och dyra flygbiljetterna från London till Miami tre dagar senare räckte som bevis att vi faktiskt tänkt lämna landet. Man var oerhört oroliga att vi skulle försöka stanna kvar.

Resan fick därför bokas om, vi skulle nu endast befinna oss på internationellt territorium på Heathrow några timmar innan vi flög vidare. Närmare bestämt tolv timmar på ett kallt flygplatsgolv med en sex månader gammal baby. Vårt flyg till Heathrow blev dock försenat med en timme, så den bussen som skulle ta oss från terminal 3 till terminal 5 hade slutat gå. Det betyder att det enda sättet att ta sig till terminal 5 är via taxi, efter att ha passerat gränsen in till England, något som kräver visum för Bolivianska medborgare. Vi spenderade fyra timmar i passkontrollen mitt i natten väntades på en lösning på problemet. Ett tag hotade dom med att placera min fru och dotter i en cell över natten, eftersom det helt enkelt inte finns någon procedur för det här specifika problemet. Är inte det fantastiskt? "Vid avsaknad av procedur kastar vi spädbarn i fängelse". Vi log och skrapade med foten.

Kvällens chef för gränsövergången kom och berättade att han hade gått igenom min frus två månader gamla ansökan, och att han "kan se att hon blivit nekad på grund av en pytteliten teknikalitet, och att det egentligen inte var något fel på hennes ansökan". Jag bad honom då att visa flexibilitet och lite medmänsklighet. Då blev även jag hotad med fängelse. Efter timmar av väntan, misstänksamma blickar från alla som passerade oss, blöjbyten på stående fot och allmän förnedring beviljades min fru ett 24 timmars visum till England, men först var vi tvungen att lyssna på en rad förmaningar. De förklarade att de gjorde oss en enorm tjänst. De förklarade att nästa gång var vi tvungna att se till att vi hade visum. De förklarade att det var oansvarigt att ha så dåligt med tid på flygplatsen. 12 timmar var alltså inte nog, men min fru får inte stanna där mer än 24 timmar. Jag påpekade det, men de hade inget bra svar. Mer förnedring, och vi log och skrapade med foten.

Och vi är inte bättre i Sverige. För några år sedan, när vi höll på med förberedelserna inför vårt bröllop, var jag som svensk boende i Norge tvingad att samarbeta med vår ambassad i Oslo för att inhämta de nödvändiga pappren. Vid flera tillfällen stötte jag på till synes oöverstigliga hinder, där svensk och boliviansk praxis helt enkelt inte passade ihop. Vid åtminstone två tillfällen verkade det som om vi skulle vara tvungna att ställa in alltihop. "Ja, så går det när man skall gifta sig med en sådan där...exotisk" kommenterade kvinnan på ambassaden med illa dold skadeglädje. Jag blev så häpen att jag inte ens kom mig för att bli ordentligt arg förrän efter samtalet var över. När hon senare bad oss att flytta vårt bröllop till Paris istället, för att göra hennes arbete enklare så var jag nära att lägga på luren. Men bara nära, för jag behövde ju hennes hjälp, även om hon var både rasist, fräck, lat och ohjälpsam. Mer fotskrap.

Inte heller kan vi resa genom England på vägen till Europa nästa gång vi skall hälsa på vänner och bekanta. Har en person en gång blivit nekad visum får den personen en röd flagga vid sitt namn i datasystemen, och blir verkligen synad i sömmarna nästa gång han eller hon skall passera den gula tejpen på golvet.

Nu bor vi i Bolivia, och jag har precis fått beviljat ett års visum här. Det tog cirka tre månader att bli klar med ansökan, och en del av de saker jag varit tvungen att göra är så dumma att det nästan är komiskt. Men bara nästan. Jag har delat ut över 40 foton av mig själv till olika officiella instanser, jag har fått råd av en tandläkare att borsta mina tänder bättre, en polis har fotograferat mig dumflinandes i mitt kök för att bevisa att jag har en bostad, och en läkarundersökning resulterade i en kommentar i min visumansökan att jag borde gå ned lite i vikt. Jag har varit på bolivianska immigrationsverket åtminstone 20 gånger med olika dokument, och jag har varit hos fyra olika polisenheter där de stämplat mig som "inte efterlyst". Men inte en gång har de behandlat mig respektlöst, eller kallat mig för lögnare. Jag tror inte de hotat mig med fängelse heller, men helt säker kan jag inte vara då min spanska inte är speciellt bra.

Vår dotter har ett svenskt pass i tillägg till sitt bolivianska och sitt ecuadorianska. Hon kan följa med mig för att hälsa på farmor och farfar hemma på Rödön. Men mamma måste stå i kö igen, med mössan i handen, och be om lov att få komma till Europa. Än så länge är vår dotter för liten för att förstå, men en dag måste vi förklara för henne varför mamma inte är välkommen. Att öppna Sverige, fredens och demokratins land, landet som skall lära hela världen hur man bryr sig om varandra, inte visar mamma den respekt hon och alla andra mammor förtjänar. Jag förutspår ännu mer fotskrap.