Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vänjer oss vid att betrakta vissa människor som skräp

Jag skulle så gärna vilja skriva något fyndigt och klokt och gärna humoristiskt om adventstider, pepparkaksbak och jakten på den perfekta råsaftcentrifugen, men jag får inte till det.

Annons

Ibland känns det som att november aldrig tar slut och att mörkret äter upp mig inifrån och ut. Det är visserligen både första advent och första december på söndag, och den nationella kickoffen för att tända såväl levande som elektriska ljus drar i gång med bländande styrka, men det känns ändå som att mörkret sänker sig. Inte bara över oss, utan hela Europa.

I alla större städer sitter tiggare på gatorna. De ser likadana ut överallt – de är smutsiga, bylsigt klädda och har ögon helt utan hopp och glans. De är hopsjunkna och ser väldigt trötta ut.

Vi rusar förbi dem i London, Stockholm, Paris och Prag, vi tittar på de fantastiska juldekorationer som lyser upp gator och varuhus och vi blir mest irriterade över rumäner, romer och andra fattiga spillror som sover på gatorna under wellpapp och skitiga täcken.

Det är så lätt att rationalisera bort dem; de tillhör organiserade ligor, de drar in enorma summor varje dag för att folk är så blödiga och lättlurade, det är ingen idé att ge något för allt går till knark, egentligen har de både villa och flera bilar i hemlandet.

Men ingen tiggare jag har sett har varit omgiven av drivor av givmilda förbipasserande.

Och om det verkligen vore så lätt att dra in skattefria pengar genom att sitta hela dagen på kall asfalt med en tom lattemugg i handen, varför är vi då inte fler som gör det?

I stället rusar vi förbi. Vi vänjer oss vid att betrakta vissa människor som skräp.

Samtidigt blir de främlingsfientliga partierna allt fler och växer sig starkare. Många tycks vara beredda att sänka ned de järnridåer som vi för inte så länge sedan firade att vi blivit av med. I Rumänien ska det bara bo rumäner, i Ungern bara ungrare och i Sverige bara svenskar. Folk ska hålla sig inom gränserna.

Här hemma pratar Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, om att många svenskar måste assimileras också, inte bara invandrarna.

Om man är svensk sedan 1500-talet men ändå inte vill fira skolavslutningen i kyrkan, ska man sparkas ut då? Eller om man inte dansar runt midsommarstången? Det kan man bara spekulera om. Men begreppet "svenskfientlig" blir allt vanligare i debatten.

Samtidigt pågår ett blodigt inbördeskrig i Syrien och Röda Korset betecknar den humanitära situationen som akut. Fyra miljoner människor är på flykt från sina hem, några av dem har hamnat på ett läger i Grytan utanför Östersund.

Men flyktingar är också skräp, visar det sig i kommentarsfälten på nätet.

Svenska skolbarns försämrade resultat, vårdföretag som väger åldringarnas kissblöjor, utökade barngrupper på förskolan, klimatförändringarna – allt kan skyllas på det svenska flyktingmottagandet. Alla pengar som skulle gå till vård, skola och omsorg går till flyktingarna, argumenteras det.

Det gör ont i ögonen att ta del av denna empatibrist.

Vi är människor allihopa, men vissa av oss är tydligen mer människor än andra, trots bristen på medmänsklighet. I stället för att ta emot flyktingar ska vi "hjälpa till på plats", hur nu det ska gå till mitt under brinnande krig.

Det är tydligen synd om dem som saknar möjlighet att fly, de som inte har pengar eller kraft nog att ta sig iväg. Men de som lyckas ta sig iväg, de stämplas som fel sort. De vill egentligen bara ha platt-tv och massor av bidrag. De vill inte jobba och de vill inte lära sig svenska. Det "vet" vi redan innan de kommer. De är inte värda vår hjälp.

Nej, Sverige, ett land som inte varit i krig sedan 1814, har nog med sig och sitt.

Det känns rätt så mörkt och hopplöst, faktiskt.

Och glöggen, saffranet och pepparkakorna ger en ganska klen tröst.