Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi var två udda fåglar i ett nytt festivalsverige


Det var mitten av 80-talet och på Storsjöyrans uppdrag befann jag mig på Artistforum i Sundsvall. Det var en säregen tillställning, ungefär som en gammaldags boskapsauktion.

Annons

En och en framträdde representanterna för olika produktionsbolag och i publiken satt arrangörerna. Vid den här tiden var de nästan uteslutande från olika folkparker.

Oftast var det dessutom frågan om gamla sammanbitna män som representerat sina parker i decennier. Och samtliga skulle de kunna döda för att få Jerry Williams på midsommarafton.

I det här sällskapet framstod Yran som en udda fågel och när vi bokade artist efter artist till samma helg började det tisslas.

Vad är det där för några? Har de någon aning vad de sysslar med? Driver de med oss?

Hultsfredsfestivalen hade ännu inte slagit upp sina portar och Artistsverige var inte alls anpassat till festivaler. Branschen var dessutom väldigt tungrodd.

Att sälja in en artist var det samma som att bedriva arbetsförmedling och det fick inte vem som helst göra. Folkparkernas centrala organisation fick göra det, likaså FTS (Föreningen turnerande sällskap) och så Musikerförbundet. Yran gick oftast på det fackliga alternativet.

På somrarna fanns parkerna men snart skulle festivalerna, med sina stordriftsfördelar, komma att slå ut dem. Med tiden släpptes också det här med arbetsförmedling och marknaden kom att domineras av bokningsbolagen. Och störst av dem alla var EMA Telstar. De kunde antingen arrangera egna konserter med giganter som Stones, U2 eller Springsteen.

Eller så sålde de artister till svenska kunder, som nu alltså allt oftare var festivaler.

Så här rullade det på tills EMA Telstar en vacker dag såldes till amerikanska och världsomspännande Live Nation. Sveriges tyngsta aktör på artistmarknaden fick alltså ännu mera muskler och dessutom kapital i ryggen.

Live Nations affärsidé har först och främst varit att sälja biljetter till egna arrangemang. I andra hand har kommit att förmedla internationella artister till den svenska marknaden.

När det gäller de svenska artister som är knuta till Live Nation är de däremot fortfarande beroende av att göra affärer med svenska arrangörer.

En annan internationell jätte, AEG, försökte också slå sig in i Sverige. Men det sprack. Live Nation är alldeles för starkt.

De senaste årens rubriker har handlat om ”festivaldöden”. Begreppet är relevant om man syftar på de fristående och lokalt styrda festivalerna. För även här finns det numera internationella aktörer och för dem går det alldeles utmärkt.

Tyska Scorpio har de svenska festivalerna Bråvalla i Norrköping och Gateway i Gävle. Scorpio skriver kontrakt med internationella stjärnor och sätter dem på flera av sina festivaler på olika platser i Europa.

Mot det har svenska enskilda aktörer väldigt svårt att hävda sig.

Också Live Nation arrangerar egna festivaler. Samma helg som Yran arrangerar de på Skeppsholmen Music & Arts med Neil Young som toppnamn.

Tidigare i sommar hölls på Gärdet, Sthlm Fields med bland annat Metallica.

Före uppköpet hade EMA Telstar redan köpt upp det lilla bokningsbolaget Luger som alltså numera också de tillhör Live Nation. Och de står bakom Way out west i Göteborg.

Samtidigt som de kan dra nytta av koncernens internationella bokningar så ställs de även ibland mellan valet att själv ta en artist eller släppa den till en annan svensk arrangör. Det innebär en alldeles påtaglig konkurrensfördel för Way out west.

I Sverige finns det en oberoende festival som helt snurrat upp de internationella marknadskrafterna och det är Sweden Rock. Festivalen gick först i konkurs tio år på raken men sitter nu i väldigt säker sits. Ingen före dem kom på tanken att satsa på gamla dinosaurierockare.

Men det kan snabbt svänga även för dem. Det har historien lärt oss.

Hur än den svenska festivalscenen förändras i framtiden vill jag ändå få det till att allt en gång började med två märkliga outsiders på Artistforum i Sundsvall. De som hade mage att boka Lena Philipsson och A­nnelie Rydé till samma kväll.

Fotnot: Bengt Eriksson var med och grundade Storsjöyran på 80-talet. Han är fortfarande aktiv i festivalen som styrelseledamot och delägare.