Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Victoria slipper tänka på budgivning och lunchlådor

Annons

flyttar till Haga slott. Good for you.

Själv bor jag i en tvåa. En trevlig tvåa nära centrum, hyran är billig och vi trivs ypperligt. Men två ska snart bli tre och tanken har slagit oss att vi inom i alla fall ett år bör flytta till något större. Inte till ett slott, men till något ställe där det finns ett extra rum och en liten gräsplätt att släppa ut den lilla på. Och en veranda där man kan ställa barnvagnen i stället för att släpa den uppför en trappuppgång. Det vore ju trevligt.

Men det är inte bara vi som kollar på hus i Östersund, det märks tydligt när det är dags för husvisning. Var kommer allt folk ifrån? Och framförallt, var kommer alla pengar ifrån? Är det verkligen vettigt att ett hus för utgångspris på till exempel 1 500 000 kronor stiger med 400 000 kronor i en budgivning? Vilket inte är osannolikt i dagens läge. Nä, deprimerande, det är vad det är.

Victoria slipper nog bry sig om budgivningar och överpriser när det är dags att flytta från lägenhet till villa. Eller som i hennes fall, från våning till slott.

när det är dags att äta lunch. När jag inte orkar laga middag är det gröt som gäller hos mig, med resultatet att det inte blir någon lunchlåda till dagen efter. Så när klockan börjar närma sig 11.30 måste en lunch inhandlas någonstans. Men var? Lunchguiden ger lite fingervisningar men inget lockar. Som vanligt när det här händer börjar jag drömma om ett piller som ger all näring och annat man behöver som man normalt får från en måltid. Vad jag vet finns inte sådana piller på marknaden, så därför får jag bege mig ut på stan i jakt på en lunchlåda.

Jag undrar om Victoria ofta har det dilemmat, att inte veta vad hon ska äta till lunch? Jag föreställer mig att hon inte har det. Jag föreställer mig att allt sådant är fixat av assistenter och folk som bjudit in henne till diverse tillställningar, så när klockan börjar närma sig lunch slår hon sig bara ner vid ett dukat bord och får maten serverad.

Så tror jag att det är. Och jag är avundsjuk. En del dagar, som den här, vill jag också ha ett slott färdigt att flytta in i och få maten serverad.

I morgon är det nog annorlunda. Då kommer jag antagligen tycka synd om tjejen som tvingas att gifta sig medan tv-kamerorna sänder live. Eller måste fira sin födelsedag med att titta på en massa artister som uppträder för hennes skull, trots att hon kanske hellre hade velat fira med sina närmaste vänner.

Så det är alltså inte för att jag är bitter. Förr eller senare hittar vi ett hus och jag slipper trots allt gå hungrig.

Men ibland, bara ibland, vore det skönt att bli behandlad som en prinsessa.

Mer läsning

Annons