Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vid hembesök är det jag som är gäst"

/
  • Per Malm har blivit utsedd till Årets distriktsläkare 2012. Han jobbar halvtid vid hälsocentralen i Odensala och halvtid som mobil läkare med hembesök hos äldre människor. Då förbereder han sig noga för att verkligen kunna ägna sig helhjärtat åt att möta dem på ett personligt plan.

Han är känd som radiodoktor och har jobbat som läkare vid Odensala hälsocentral i 30 år. Halva tiden är han mobil läkare och gör uppskattade hembesök hos gamla människor. Per Malm fick nyligen ta emot utmärkelsen Årets distriktsläkare för sina insatser. Mellan 4 ögon berättar han om glädjen i att kunna hjälpa människor och hur det känns när han lyckats klura ut en riktigt knivig diagnos.

Annons

Du har blivit utsedd till årets distriktsläkare. Vad betyder det för dig?

– Det känns roligt och jag är stolt.

När du utbildade dig, tänkte du från början att du skulle bli distriktsläkare?

– Nej då, jag skulle bli kirurg! Jag provade på det också, men det var när jag gjorde min AT-tjänstgöring i Strömsund som jag kände att jag gjorde lite nytta. Sedan fastnade jag för det och blev allmänläkare.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Jag jobbar halva tiden som distriktsläkare och resten av dagen som mobilläkare. Men jag har alltid en telefon, där jag är tillgänglig för kommunens distriktssköterskor. Det är egentligen de som gör det viktigaste jobbet. Jag ser mig som ett förhoppningsvis värdefullt komplement till dem när det gäller hemsjukvården.

Den mobila läkartjänsten lades ned 2010, men återuppstod igen. Vad hände?

– Folkets protester. Tjänsten kom till genom ett statligt projekt som lades ned 2010. När den i stället skulle betalas ur landstingets kassa så tyckte man att det blev för dyrt. Men det blev protester både från enskilda, distriktssköterskor och pensionärsorganisationer. Och så var det valår. Först sade allianspartierna att om de vann valet skulle de inrätta en permanent tjänst och strax efter lovade socialdemokraterna samma sak. När det sedan kom till verkligheten blev det en halv tjänst. Efter ett halvårs uppehåll startade jag igen hösten 2011.

Räcker det med en halv tjänst?

– Både ja och nej. Under projekttiden servade jag också sjukhemmen mellan ronderna. Nu är det bara människor som vårdas i hemmen jag sköter. För det mesta räcker tiden till, men det kan räcka med önskemål om ett par besök extra per dag för att jag måste säga nej. Och det är inte roligt. Sedan är det också så att om det fanns mer tid så skulle man kunna vara mildare i bedömningen över vilka som ska få hembesök eller inte.

Tid är ju pengar och landstinget har ett jättestort underskott. Är det något du märker av?

– Inte här på hälsocentralen. Vi har haft förmånen att vara en välfungerande hälsocentral i många år med litet behov av stafettläkare som drar pengar. I verksamheten som mobilläkare märker jag inte av det över huvud taget.

Ni är förskonade, men varför tror du det är så svårt att få läkare att arbeta i glesbygd?

– Det här är inte glesbygd tycker jag.

Jag håller med. Men många anser ju det alla fall.

– Jag tror att det handlar om misstag i det förgångna, man har inte utbildat allmänläkare i tillräcklig omfattning. Men det har svängt. Nu får alla som vill bli allmänläkare sina utbildningstjänster. En annan anledning är att arbetsmiljön har varit förfärligt dålig. Även i dag finns det ställen där de har det tungt och det avskräcker. Trots att vi är en väl fungerande hälsocentral finns det AT-läkare som kommer hit och tycker att det är ett intressant jobb, men säger att de inte kan tänka sig den arbetsbördan vi har. Det förekommer.

Men det finns ju en bild av att läkare är ett glassigt yrke med hög lön?

– Lönen är bra, det ska jag inte förneka. Men arbetsmiljön har varit klart problematisk och är det i viss mån fortfarande.

Vad är de vanligaste sjukdomar som dina patienter söker hjälp för?

– Det är en extrem spännvidd. Ofta är det infektioner … och smärta i olika delar av kroppen …och rätt ofta psykisk ohälsa.

Jag hörde bara häromdagen att sjukskrivningstalen ökat igen, framför allt bland kvinnor. Och att det ofta handlade om psykisk ohälsa.

– Jag är inte förvånad. Tyvärr är det fortfarande så att kvinnor får bära ett tungt ansvar för familjen.

Men vad kan du som läkare göra egentligen?

– Lyssna och försöka förstå och ibland diskutera fram en möjlig lösning för patienten. Här finns också en psykosocial enhet som gör ett bra jobb. Men ibland går det inte att lösa problemet, det ryms inte hur mycket belastning som helst i en människas liv. Då måste något i livet förändras. Så kan det vara ibland.

Hur ofta känner du att du gör nytta?

– För det mesta. Sedan kan man fråga sig hur stor den är. Ibland kan det vara en nytta att bekräfta att någon inte är sjuk. Ibland tycker man att man gjort väldigt stor nytta när man ställt en knivig diagnos och fått den bekräftad via svar från labbet. Att vara allmänläkare är att hela dagarna gå i ett symptombrus; symptom, symptom, symptom. Då gäller det att sortera och ha en känsla för vad som är viktigt, plocka ut det och försöka hjälpa. Det är en allmänmedicinsk konst. Och när man lyckas är det roligt.

Det är som ett pussel?

– Ja. Men det är när jag gör hembesök hos de gamla jag känner mig mest bekräftad. Då möts jag av väldigt mycket glädje och tacksamhet av människor som levt, har erfarenheter och som har väldigt mycket att ge.

Hur mycket sätter du dig in i deras liv?

– Jag sätter mig in i den medicinska bakgrunden och ser till att vara förberedd innan jag åker så att jag helt och hållet kan ägna mig åt mötet med den gamla människan där hemma. När jag sitter här på hälsocentralen är jag mer en maktfaktor; jag är doktor, har min expedition och patienterna kommer till mig. När jag är på hembesök är det tvärtom, då är jag gäst och kommer till dem på deras villkor. Det innebär att det blir ett mer jämlikt möte. Och det öppnar ofta upp mycket.

– Speciellt roligt är det med de personer som har krämpor, men som absolut inte vill ha någon kontakt med vården. Vid ett hembesök kan man få kontakt och lösa upp knutarna – och kanske hjälpa den människan till ett bättre liv. Det är väldigt roligt, jag är mycket förtjust i det. Man blir också tvungen att anpassa undersökningsmetoden efter de villkor som ges och det räcker ofta. De mer sofistikerade undersökningarna behövs inte alltid för att man ska kunna hjälpa människor.

Artikeln kommer från 100 % Östersund.

Annons