Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilket av det jämtska ska vi behålla?

/
  • Åreskutans topp, besegrad av frisksportande vandrare runt förra sekelskiftet. Det vilda besegrat av sina kolonisatörer.
  • Ett sätt att studera bilden av regionen och Jämtland för dryga 100 år sedan är de vykort som spreds till omvärlden. Vild natur, men också järnväg som förde besökarna rakt in i det okända.
  • Järnvägen gjorde det möjligt för svensken att beskåda det sköna Jämtland.
  • Regionen Jämtland är omöjlig att förstå utan sitt sammanhang  – den är alltid en del av någonting större.

Skapas regionala identiteter? I så fall hur? Eller finns de kanske givna redan från begynnelsen? Behövs regionala identiteter? I så fall varför?

Dessa och liknande frågor rör människans vara; de är essentiella.

Och de är lika aktuella i tidigt 2000-tal som de var i sent 1800-tal.

Annons

I dag är diskussionen om framtidens storregioner i Sverige och Europa på tapeten. I går var det nationens landskapsidentiteter, som landet runt var föremål för konstruktion.

Hur dagens ansträngningar att skapa nya regionala identiteter faller ut, är en fråga för framtiden.

Gårdagens intensiva arbete har analyserats av historikern Per Fransson, tidigare bosatt i Östersund.

Resultaten presenteras i hans rykande färska doktorsavhandling ”Landskapet som lärobok. Regionalitet och medborgarfostran i Jämtland kring sekelskiftet 1900” (Sekel Förlag, Lund 2010), som nyligen lades fram vid Mittuniversitetet i Härnösand.

Regionen är omöjlig att förstå utan sitt sammanhang – den är alltid en del av någonting större.

Det sena 1800-talets regioner blir sålunda obegripliga utan den helhet i vilken de ingår, menar Fransson.

Jakten på regional identitet, som runt om i landet bedrevs kring sekelskiftet 1900, måste därför betraktas i sammanhang med det samtida arbetet att skapa en ny nationell identitet.

Ett nytt samhälles struktur – det industrialiserade samhällets – hade utmanande trängt in i det agrara Sverige och bringat oreda i det som var gammalt och fornt.

Samhällets stabilitet hotades när konflikten mellan det gamla Sverige och det nya trappades upp.

Målet var en organisk helhet, ett Sverige där regionerna tillsammans skapade Nationen.

Det gällde också att inför omvärlden tvätta bort stämpeln av ett efterblivet land i Europas norra utkant.

Kring år 1900 var det bilden av en självmedveten och modern industrination som gällde, ett budskap som med stolthet presenterades på 1897 års Stockholmsutställning.

Skillnaden mellan det gamla och nya Jämtland fångas i blixtbelysning av Carl Anton Wetterberg (Onkel Adam), vid 1800-talets mitt redaktör för Jemtlands Tidning, och Johan Lindström Saxon, tidningsman i Östersund ett halvsekel senare.

Båda bidrog de aktivt i arbetet att konstruera och sprida sin tids Jämtlandsbild – anpassad till respektive epoks dominerande föreställning om den svenska nationen.

Där Onkel Adam såg knapphet och social misär, hotfull fjällnatur och en plats i nationens periferi, där såg Saxon Jungfru Jemtland, friskhet och renhet personifierad, ungdom och framtidstro.

Mellan de båda chefsmurvlarnas konstruktioner ligger industrialismens genombrott, som drastiskt förändrade förutsättningarna för Sverige och dess relation till omvärlden.

I Wetterbergs agrara, förindustriella samhälle fanns egentligen inget behov av en ur jordbrukssynpunkt föga vinstbringande nationsdel belägen långt-bort-i-ingenstans.

Lindströms karakteristik passar däremot som hand i handske för en nation på industrisamhällets tröskel.

Att sanna svenskar dessutom från 1880-talets början med tågets hjälp kunde bege sig dit för att beskåda det sköna Jämtland, en härlig del av det underbara Sverige, gjorde liksom inte saken sämre.

Omvänt kunde järnvägen sätta jämtarna i förbindelse med Sveriges alla härliga landskap.

Dessa delar, menar Fransson, kan därför liknas vid lärobokens olika kapitel.

Syftet var inte primärt att låta vare sig jämten, smålänningen eller västgöten lära känna sina egna eller andra landskapsbröders och -systrars hemligheter.

Långt därifrån, läroboken ville förmedla kunskap i nationell endräkt och svenskhet.

Det var således tanken på nationell integration som styrde arbetet med de regionala identiteternas konstruktion kring sekelskiftet 1900.

Det specifikt jämtska, öst- och västgötska liksom skånska, uppmuntrades som underavdelningar av det svenska.

Det mest poetiska uttrycket för denna strävan är Selma Lagerlöfs pedagogiska mästerverk om Nils Holgersson och hans underbara resa genom Sverige, ett beställningsverk av Sveriges Allmänna Folkskollärareförening och utgivet strax efter unionsupplösningen 1905, vid en tid då behovet av nationell samling ansågs vara särdeles stort.

Per Franssons avhandling väcker frågor inför framtiden.

Vilka jämtländska särarter ska vi ta med oss in i Mitt-Sverige?

Vad av jämtskt ska integreras i ett framtida Stor-Norrlands identitet?

Kort sagt: Vilka jämtländska berättelser ska beredas plats i Den Stora Berättelsen om den region i Europa som heter Sverige?

Annons