Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Visst krävs nya energiförhandlingar

Plötsligt har energipolitiken blivit det stora numret på tidningarnas ledarsidor. Eller möjligen kan det hela begränsas till frågan om kärnkraftens framtid.

Allt orsakat av Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven, som för ett par månader sedan i tv, då som Metallordförande, efterlyste en partipolitisk bred och långsiktig energiuppgörelse där han betonade kärnkraftens framtida roll.

Nu har han att manövrera Socialdemokraternas kongressbeslut om kärnkraftens avveckling – dock med det inte alldeles ovanliga politiska tillägget när det visar sig möjligt.

Stefan Löfven är på intet sätt ensam om att efterlysa en bred partipolitisk energiuppgörelse. Men det finns också de som i det politiskt taktiska positionerandet menar att det inte alls behövs några breda uppgörelser.

Dit hör till exempel ÖP:s ledarskribent Per Hansson, som nyligen menade att ”liggande energiöverenskommelse duger gott. Nya förhandlingar är onödiga”.

Det finns anledning att hävda en annan uppfattning efter att ha läst Energimyndighetens konsekvensanalys och prognos för energiförsörjningen i Sverige år 2030. Det är en föga känd rapport som gavs ut i maj förra året och som bygger på lagar och beslut som gällde i mitten av 2010 och som fortfarande i allt väsentligt gäller i dag.

När det då gäller område el, kommer produktionen 2030 att öka med 30 terawattimmar jämfört med 2007.

Vindkraften ökar med 10 terawattimmar, kärnkraften med 8 terawattimmar och kraftvärmeverken (biobränsle) med 7 terawattimmar.

I princip nås den ökade produktionen redan 2020 för att sedan fram till 2030 inte förändras i någon avgörande omfattning.

Energimyndighetens prognos betyder alltså att vi 2030 har mer kärnkraft än i dag, och som fortfarande tillsammans med vattenkraften är helt dominerande i vår elförsörjning.

Med den totalt ökade elproduktionen – inklusive vind och biobränsle – har Sverige då ett möjligt exportöverskott på 23 terawattimmar under förutsättningen, enligt Energimyndigheten, att vatten- och kärnkraften står för en genomsnittlig årsproduktion.

Runt 2030 inträffar det förutsägbara. Dagens tio kärnreaktorer har då kanske redan börjat avvecklas av åldersskäl. De startades under 1970-talet och fram till 1985. För dagens kärnreaktorer tar åldern ut sin rätt efter 50–60 år. Då ska runt 60 terawattimmar ersättas.

Men med gällande riksdagsbeslut har då utbyggnaden av den förnybara elen avstannat med början 2020 av den enkla anledningen att systemet med elcertifikat då börjar fasas ut för att helt upphöra 2035.

Subventionen av förnybar el via certifikaten gäller under 15 år. Detta är också ett av skälen till inte minst vindkraftsoperatörernas nervositet med att komma igång med sina byggen.

Efter 2020 blir det inte lika lönsamt. Alternativet är att elpriset höjs till den nivå som certifikaten bidrar med i dag. Vindkraftsoperatörerna kalkylerar ju med en intäkt på 70–80 öre per kilowattimme.

Det räcker alltså inte med att sitta still i båten och titta på kärnkraftens avveckling. Det krävs nya beslut långt tidigare för att säkerställa Sveriges elförsörjning 2030–2040.

Och när man då ändå sätter sig vid det rensande bordet kan det vara värt att fundera över om svenska elkonsumenter ska subventionera svensk export av förnybar el. Och om man kommer fram till att kärnkraften ändå behövs, ska staten då försvåra nybygget med dagens extraskatt – effektskatten – som belastar kärnkraften med cirka 6 öre per kilowattimme?

Den lär vara unik i energivärlden, men det vill ingen tala högt om.

Bengt Byström, Östersund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel