Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande trots att Fredrikssons nyansrika språk går förlorat

Anna, Hanna och Johanna
Storsjöteatern, lördag
I rollerna: Agneta Ahlin, Rebecca Hayman, Bo G Lyckman mfl.
Bearbetning och regi: Judith Hollander (från holländskt manus).

Annons

Marianne Fredriksson, en av mina absoluta favoritförfattare, avled förra året efter en rik författarkarriär.

Nu har det blivit pjäs av en av hennes böcker, familjekrönikan Anna, Hanna och Johanna.

På lördagskvällen fick vi se Riksteaterns och Regionteater Västs version av föreställningen.

skildring av en period som sträcker sig från 1870-talet till tiden för Marianne Fredrikssons boks publicerande, 1994. I nutid möter vi Anna, som vid sin mor Johannas sjuksäng skriver boken om sin mor och mormor.

I tidigare böcker av Fredriksson är det mystiska och lite gåtfulla mer framträdande, här är det snarare fokus på kvinnors villkor, och deras relationer med varandra.

tillbaka till 1800-talet, och får möta en ung Hanna som blir våldtagen av sin kusin, med skammen och skulden som det förde med sig på den tiden.

Här tycker jag att de skämtar bort allvarliga ämnen allt för lättvindigt. I stället för att man känner tragiken, blir det snarare folklustspel av det hela. De hade vunnit på att ta bort en del ur manuset istället för att göra komedi av det, som när Pär Malmström får gestalta en aningen förvuxen bebis.

är stundtals lysande, och min favorit är Bo G Lyckmans ofta underfundiga och ömsinta skildringar av olika mansgestalter.

Varje skådespelare har ett brett persongalleri under föreställningen, och flera olika aktörer får spela samma karaktär allt eftersom tiden går och karaktären blir äldre.

Det här greppet känns lite förvirrande ibland.

Min största invändning är musikvalet.

”Pavanne” på dragspel eller när de visslar på ”Kan du vissla Johanna”, fångar inte stämningen. Dessutom tycker jag att mycket av Fredrikssons underbara och nyansrika språk går förlorat i pjäsform.

lyckas de fånga tidandan i de tre kvinnornas liv, och väva ihop det på ett bra sätt.

En gripande föreställning, trots att den kunde ha kortats ner betydligt, utan att förlora Marianne Fredrikssons speciella anda.

Mer läsning

Annons