Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Martin Alzén: Stora upplevelser finns också längre mot periferin

Stora delar av sommaren har jag tillbringat på en ö i norra St Annas skärgård. Det är fantastiskt, en sorts karikatyr av svensk sommar i Saltkråkanstil.

Annons

Inomskärsfarleden går precis runt hörnet och mitt i industrisemestern är där ett pärlband av båtar. Och ändå, den som avviker från leden där alla andra håller till kan lätt finna en egen hamn. En dag åkte vi runt, timtals utan att se andra båtar mer än på riktigt långt håll. Sälar och havsörnar representerade faktiskt på avsevärt närmare håll. Lustigt. En dos svensk vildmark, helt för sig själv för den som vill och bara ett stenkast från vältrafikerade vatten och med dagens gps-teknik som stöd för sjökortsläsandet måste den som tar det lugnt knappast vara högutbildad lots för att ta sig fram mellan grynnor och stenar.

Och inte kostar det så mycket pengar heller. Vilken liten skitbåt eller kajak som helst duger faktiskt gott och sommartid kostar festivaltälten ihop med en billig sovsäck bara någon hundring. Allemansrätten på det och skärgårdslivet blir riktigt demokratiskt. Tvärt om vad strandskyddet och lagen om tillgång och efterfrågan gjort för den som vill köpa sig en boning ytterst i havet. Då är drömmen om sommar som farbror Melker endast förbehållen de riktigt rika eller de som ärvt.

Men det är, i mina ögon förvånansvärt få som tar billighetslinjen till skärgården. Förvisso ökar kajakturismen men båtlivet blir bara dyrare och dyrare och de flesta verkar mest åka farleden fram mellan hamnarna för att säkerställa tillgången på landström och varmt duschvatten.

Samma förhållande verkar gälla på många ställen i övriga Sverige. På väg till Åre för en snabbvisit sent i juli åkte jag E4 och E14 genom halva Sverige. Det var knökfullt med husbilar, husvagnar och andra individens frihetsinstrument som låg backspegeltätt i motorvägsfart och ibland dånade fullpackade familjekombis förbi med cyklarna hängande bakpå. Som Le mans, i fritidstappning en livsfarlig kapplöpning mot sommarvilan.

Själv drog jag en trasig båt på en kärra efter bilen och kände behov av att svänga av för långsammare tempo. Och döm om min förvåning när vägen plötsligt var helt och hållet min. I Hasselatrakten åkte jag säkert trekvart utan att ha möte. Underbar vacker natur. Varför åkte inte folk här med sina husbilar?

Jag har bott sen det hette 1900-talet i Åre. Somrarna är jag rätt mycket borta men jag vet att det funkar lika här. Närmast torget är det dyra lägenheter. Närmast skärgårdsdyrt. Och massor med folk. Svinkul såklart, missförstå mig inte. Men tro mig. Stora upplevelser finns också längre mot periferin. Åk till Edsåsdalen, Kallsedet, Håckren, Anjan, Mörsil och jag kan inte lista alla fina ställen. Och kom ihåg, solen lyser faktiskt lika skönt på den som bor i tält av biltematyp som den som häckar i sjumiljoners kåk i gökursstil.

Martin Alzén.

Mer läsning

Annons