Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Styr upp situationen kring Samefonden

Annons

Hur ska svenska samer kunna försvara sina rättigheter i domstol när alla pengar är slut? Den frågan måste nu ställas.

Samefonden är en myndighet som delar ut bidrag för att främja och stötta rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer, och dess syfte preciseras i rennäringsförordningen. Avkastningen från fonden och dess delfonder ska på olika sätt göra gott för det samiska samhället nu och i framtiden, men vad Samefonden har kommit att förknippas med är långivning.

Långa rättsprocesser kostar pengar. Samefonden har erbjudit en finansieringslösning, men utlåningen har fått konsekvenser. Foto: Emma-Sofia Olsson / SvD / TT

Fonden har finansierat inte bara det nu aktuella Girjasmålet utan även flera andra rättsprocesser, däribland Nordmalingsmålet, Rätanmålet och Härjedalsmålet. De tre delfonder som har använts vid utlåningen (Messaure, Olden och Stora Stensjön) har därmed successivt tömts på medel.

Läs även: Girjasdomen ger politikerna bakläxa om småviltsjakten

Till skillnad från andra kreditgivare har man inte ställt särskilt tuffa krav. Samebyar som har behövt finansiera sina rättsprocesser har fått låna av Samefonden, oavsett förmåga eller motivation att betala tillbaka.

Styrelsens egen koll tycks periodvis ha varit bristande. När 2012 års genomgång av låneläget gjordes upptäckte man att förfallodatum hade passerats på en del lån samt att andra lån helt saknade förfallodatum. Den dåvarande styrelsens lösning blev att förlänga lånen i fråga i stället för att kräva tillbaka pengarna.

Den praxis som har etablerats och dokumenterats i fondens kreditpolicy säger att Samefonden gör skillnad på samebyar som har fått ersättning för sina rättegångskostnader och de som inte har fått det.

Samebyar som har fått framgång har börjat betala tillbaka. De som har förlorat har i praktiken sluppit, eftersom samebyarna i fråga har bedömts ha för små möjligheter att betala igen utan att hamna på obestånd.

I och med att pengarna i någon mening är alla samers, har det funnits delade åsikter om hur hård indrivare Samefonden bör vara, samt om huruvida behandlingen har varit likvärdig. Samebyarnas seger i Nordmalingsmålet innebar att motparten fick betala samebyarnas rättegångskostnader. Plötsligt fanns det pengar, men det uppstod konflikt om amorteringsfrågan. Samefonden blev själv tvungen att gå till domstol, men sedan dess har stora delar av de specifika lånen för Nordmalingsmålet återbetalats med ränta.

Läs även: Samiska rättigheter måste alltjämt försvaras

Till följd av den i övrigt frikostiga utlåningen har man gått miste om avkastning, och över tid har även inflationen gjort sitt. Styrelsen har under många års tid närt en förhoppning om att staten ska träda in. I december 2016 uppvaktade Samefonden regeringen och krävde att staten skulle fylla på med drygt 25,6 miljoner, vilket var den totala lånesumman vid årsskiftet 2015/2016.

Sedan dess har ytterligare pengar lånats ut. Den totala utbetalda lånesumman från delfonderna Messaure, Olden och Stora Stensjön per 30 november 2017 var 35,6 miljoner kronor, av vilket 7,2 miljoner hade återbetalats. Den återstående låneskulden var således 28,4 miljoner kronor.

Som kreditgivning betraktad framstår Samefondens förehavanden som problematiska. Och när de fonder som kan användas på detta sätt är helt tömda, ja då är de tömda, eftersom de inte fylls på med löpande intäkter som huvudfonden. Att huvudfonden (vars marknadsvärde var 96 miljoner 31 december 2017) inte har misshandlats på motsvarande vis torde vara en klen tröst, eftersom ingen utlåning sker ur den fonden.

Läs även: Ett viktigt steg för att skydda samiska rättigheter

I rennäringsförordningen står det ingenting om att delfonder får tömmas genom utlåning, men aktiviteten har uppenbarligen pågått med flera regeringars goda minne. Att pengar har lånats ut på detta sätt har varit känt. Samefondens kapital förvaltas av Kammarkollegiet, som har full insyn i ekonomin. Ansvaret för bedömning och beviljande av lån och bidrag vilar dock helt på styrelsen, som tillsätts av regeringen på förslag av Sametinget.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S). Foto: Vilhelm / TT

I december 2017 avslog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) Samefondens begäran om att staten ska lösa ut lånen. I beslutsmotiveringen påminner ministern om förordningens innebörd och styrelsens ansvar, utan att indikera någon lösning. Nu är det dock hög tid att styra upp situationen.

Läs även: Vem lyssnar på samiska röster?

Näringsdepartementet har låtit en visstidsanställd utredare göra en genomlysning av Samefondens rutiner och ge förbättringsförslag. Att ett sådant underlag skapas är bra. Att låta Riksrevisionen granska även Samefonden framstår som ett rimligt första steg, men det krävs även en politisk lösning.

Om regeringen inte vill lösa ut gamla lån kan den åtminstone se till att det finns möjligheter att ordna finansieringsfrågan bättre framgent, för nya rättegångar lär komma. Att hitta en möjlighet att ge samebyarna rättshjälp kunde vara en väg. En annan möjlighet vore att medge en friare användning av den stora huvudfondens pengar, så att styrelsen kan bevilja bidrag till rättsprocesser, alternativt föra över medel mellan huvudfonden och de aktuella delfonderna. Men även en sådan nödlösning skulle bli ohållbar.

Regeringen måste tänka till. En situation där renskötande samer inte längre kan strida för sina rättigheter därför att det saknas pengar skulle vara helt orimlig, men samtidigt får samebyarnas lånebehov inte gå ut över andra samer.

Mer läsning

Annons