Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Hulda från Bispgården drömde om det perfekta samhället – skickades i arbetsläger

Annons

Det här är ett exempel på material som vanligtvis är exklusivt för våra Plus-kunder. Gillar du artikeln? Via den här länken kan du skaffa en prenumeration och få tillgång till allt innehåll på vår sajt.

Grigorij och Hulda med dottern Nejlika på en semestertripp i Sovjetunionen i slutet på 1920-talet.

Jag fick ett mejl för ett drygt år sedan.

I brevet länkades till en dödsnotis införd i Dagens nyheter och en antydan om att kvinnan det skrevs om hade koppling till Jämtland. Notisen var skriven av författaren Kaa Eneberg.

Jag läste, minns min häpnad, men så glömdes det bort så fort jag stängt mejlen. Annat kom emellan.

Det var när jag i dagarna åkte förbi kyrkan i Fors som jag kom att tänka på hela den fantastiska historien om Hulda Pettersson, från Bispgården. Dödsnotisen hade handlat om Nejlika Grigorieva, dotter till Hulda Pettersson, från Bispfors, och hennes make Gregorij Alexandrov, en av trotskisterna inom det sovjetiska kommunistiska partiet.

Om Nejlika hade stått:

"Nejlika Grigorijevna Stepanov har avlidit i Moskva , 91 år gammal. Hon efterlämnar dottern Ira och släkt i Sverige, Helsingfors och Moskva.

Nejlikas liv var idel umbäranden. Efter flytt från Stockholm till Moskva 1929 förpassades familjen till Stalinterrorns skuggvärld.

Hon föddes 1924 i Stockholm, enda barn till sömmerskan Hulda Pettersson från Jämtland och den rysk-finske diplomaten och teatermannen Aleksandrov Grigorijev, båda engagerade socialister. I revolutionär anda skulle hon döpas till Röda nejlikan men prästen i Stockholm vägrade, så det blev bara Nejlika."

Hela historien är så annorlunda. Så tragisk.

LÄS OCKSÅ: Nejlika Grigorijevna Stepanov

Den handlar om den unga Bispgårdenkvinnan Hulda, som blev så attraherad av den socialistiska tanken att hon lämnade allt, det ändå förhållandevis trygga livet som sömmerska i Bispgården, för det okända.

I Bispfors bodde hon tillsammans med sina föräldrar och tre bröder i en liten stuga på Prästbordet. Det var fattigt och eländigt. Hulda hade tidigt funderingar över orättvisor och ojämlikhet och fick stöd för sina tankar när hon nåddes av nyheten om revolutionen i Ryssland. Hon blev något av agitator i byn. Hon kallades uppviglare av en del av bygdens invånare och fann det till slut nödvändigt att ge sig i väg. Slutmålet var Moskva, där hon hoppades hamna i drömlandet. Det ryktadess också, och det kan vara just rykten, att hon skulle ha fått pengar av välbeställda bybor för att resa i väg. Hon var helt enkelt en fara för ungdomen.

Hon åkte först tillsammans med bröderna till gruvfälten i norra Sverige. Hulda arbetade i gruvorna i Malmberget och Kiruna, och hon anmälde sig som medlem i den lokala kommunistiska ungdomsklubben, där hon senare också blev sekreterare.

Hulda Pettersson var en dotter av sin tid. Ett framväxande proletariat ur den industrialisering som startat några decennier tidigare har blivit en arena för socialistiska tankegångar. Det handlade om ett samhälle där människorna tillsammans skulle styra över tillgångarna.

För Hulda och tusentals andra svenskar som löpte hela linan ut skulle det sluta i katastrof. Många med samma tankegångar och den romantiska bilden av kommunismen som ett paradis för den lilla människan åkte till Sovjetunionen för att leva socialismen fullt ut. De allra flesta kom från gruvfälten i norra Sverige och de kom i ett historiskt perspektiv att kallas "Kirunasvenskarna". Hela familjer lämnade fattigdom och eländiga arbetsvillkor för ett nytt liv, och det nya bättre livet fanns i Ryssland. Dock skulle många hamna i terrorns våld och de stämplades som fiender till Sovjetstaten och skickades till arbetsläger, gulag, i Sibirien. De flesta återkom aldrig.

Hulda Pettersson åkte senare till Stockholm, där hon träffade den ryske teatermannen och diplomaten Grigorij Alexandrov. Han jobbade för den ryska nyhetsbyrån Tass, med kontor på dåvarande sovjetiska ambassaden i Stockholm.

De träffades i det socialistiska umgängesliv de båda var en del av, blev ett par, och de åkte på besök till Huldas födelsetrakter i Bispgården. En dag gick de en promenad genom byn, och en av åskådarna var Lennart Löfgren.

Om det berättar skribenten Martin Bergman, som i ett blogginlägg återger en intervju med denne Löfgren:

Kvinnan kunde vara i 25-årsåldern, mannen var äldre, kanske35-40. Dom var klädda i ljusa kläder, nästan vita. Det var ju söndag, och om det varit folk från byn skulle dom vara svartklädda. När dom gått förbi och kommit bort mot Reidmars kafé kom gubben Åsberg och enannan gubbe ut från en berså och upp på vägen och tittade efter dem.

Då sa en av dom: "Dom skulle flås levande och slås i arselet me skinne!"

"Å huga", sa Allan, "Vad har dom gjort?"

"Dom ä bålsjövikar dom jävlan!”

De gifte sig 1923 och året efter föddes dottern, som de i revolutionär anda ville döpa till ”Röda nejlikan”, men då dopförrättaren vägrade fick det bli Nejlika kort och gott.

Författaren Kaa Eneberg har skrivit boken ”Förnekelsens barn”som handlar om de svenska socialister som under 1930-talet söker sig till Sovjet.

”I Stockholm rörde de sig i de eleganta salongerna i socialistkretsarna kring familjen Ture Nerman. En dag kallades Grigorijev till Moskva som teaterchef och alla i familjen var inställda på att fortsätta det glada livet. De hyrde en lägenhet med piano och bekvämligheter men fick snabbt avyttra allt för att överleva.”

Kaa Eneberg har skrivit om Hulda pettersson och andra svenskar som lockades av sina socialistiska drömmar till Stalins terror.

1929 flyttade familjen till Moskva. Förutom de tre följde också två döttrar med som Grigorijev har sedan ett tidigare äktenskap, och dessutom Huldas bror Oskar Pettersson. I fem år varade familjelyckan, men därefter hamnade pappan i Sovjetstatens onåd. En dag 1936 såg Nejlika sin pappa för sista gången då han blev hämtad av militär i en spårvagn och bortförd. Han blev senare avrättad för att vara norsk-svensk spion och fiende till Sovjetunionen.

Året därpå slog hemliga polisen till även mot hustrun Hulda, som också hon skickades i fängelse och i Gulag. Även brodern Oskar hade tidigare hamnat i fängelse.

Dottern Nejlika var då 13 år och blev ensam kvar med en halvsyster.

I en artikel i DN från början av 2000-talet berättade Nejlika:

”Efter det att mina föräldrar arresterats drog sig vännerna till familjen undan. De som tidigare välkomnat oss så varmt 1929 ville nu inte veta av oss. Alla var rädda. Ingen ville eller vågade ha något samröre med de som pekats ut som spioner. Vi blev helt isolerade.”

Det dröjde 20 år innan Nejlika ska få återse sin mamma. Det var 1956 när Hulda Pettersson släpptes fri från fängelset och förvisningen från Moskva. Hon erbjöds en möjlighet att flytta tillbaka till Sverige när Nikita Chrustjov sitter vid makten, men då skedde det märkliga: Hon tackade nej!

Enligt dottern Nejlika hängde det ihop med att hon inte orkade börja om sitt liv i Sverige. Hon ville vara kvar med sin dotter och dotterdotter, Ira, Nejlikas barn.

– Visserligen var vi fattiga och vi tvingades leva på te och bröd, men vi klarade oss, berättar Nejlika för Dagens Nyheter.

Syskonen Oskar och Hulda Pettersson efter avtjänade straff.

Enligt andra var det högst märkligt att hon tackat nej. Hon hade tidigare talat om sin vilja att få åka tillbaka till hemlandet och ta sin dotter och barnbarnet med sig. Det spekulerades i att hon inte hade svarat i brevet av egen fri vilja, och svenska UD gjorde ansträngningar om att efterforska brevets sanningshalt.

Men Hulda blev kvar. De sista 20 åren levde hon tillsammans med dottern och barnbarnet Ira i en trång lägenhet i Moskva. De senaste åren var hon svårt sjuk.

Hulda dog 1974. Då visste hon inte att hennes man hade avrättats som spion, trots att hon själv dömts för just vetskap om vad maken hade gjort.

1978 åkte Huldas dotter Nejlika för första gången tillbaka till Sverige sedan 1929. Hon träffade sina morbröder, som då bodde kvar i Kiruna, och hon träffade sina kusiner. För första gången sedan 1929 fick hon återigen lyssna till svenska, ett språk som hon nästan helt hade glömt bort.

Under vistelsen i Sverige berättade hon ingenting om tiden med föräldrarna i Moskva utan höll allt för sig själv.

Det var först i intervjun med Dagens Nyheter 2004 som hon berättade vad hon och modern varit med om.

– På den tiden behövdes det inte mycket i Ryssland för att man skulle bli misstänkt för något brott och bli arresterad, sa hon i intervjun.

För drygt ett år sedan dog även Nejlika, 91 år gammal.

Kaa Eneberg:

"Nejlika växte upp under de villkor som gällde för så kallade samhällsfienders barn. Långa perioder levde hon ensam. Vägen till utbildning var stängd. In i det sista kämpade hon för att behålla och förbättra den svenska hon lärt sig som barn men som var förbjuden i Sovjetunionen."

Mer läsning

Annons