Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnböcker: Nya Harry Potter och andra bladvändare

Recensioner

Många har väntat på den nya boken om Harry Potter - eller rättare sagt om hans son.
Lagom till läslovet har Susanne Holmlund läst den - samt böcker om hur tönten får revansch, hur det är att börja skolan och om att låtsas precis som barn gör.

Annons

Nya Harry Potter – läsning av lycka och saknad

J.K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne: Harry Potter och det fördömda barnet Översättning: Lena Fries Gedin och Jessika Gedin Rabén & Sjögren 9 år och uppåt

Lika bra att erkänna: jag älskar Harry Potter och har svårt att acceptera att bokserien är slut. Det var med bävan jag öppnade den här boken, för jag visste inte vad jag tordes förvänta mig. Detta är ju ett teatermanus, inte en bok. Bildfröjden från filmerna får man klara sig utan, liksom böckernas målande miljöer, tankar och sidospår. Bakåtblickar ges som drömmar innan det visar sig att hela berättelsen handlar om det förflutna.

Albus Potter, Harrys och Ginnys son, går på Hogwarts och kämpar med de förväntningar som finns på honom som son till en far han inte är särskilt lik. Här går också Scorpius Malfoy, son till Draco, som blir hans bästa vän. Gammal fiendskap som överbryggas är ett säkert sätt att nå mitt hjärta, och än bättre blir det när Harry och Draco förs samman av sönernas framfart. Pojkarnas önskan att rätta till ett misstag i det förflutna för dem nämligen in i farliga, alternativa scenarier, som hade varit följden om saker tagit en annan vändning i historien.

Först stör det mig att Albus första Hogwartsår nästan hoppas över och mycket underbart bokstoff slösas bort. För jag är ju fast i att jag önskar fler riktiga Potterböcker. Men snart sugs jag in i denna sparsmakade skelettliknande berättelse. För helt klart är den en äkta Potterhistoria, även om Harry själv är en blek figur ända till slutet.

Personerna finns där, attributen likaså - tidvändare och trolldomsministeriet, ugglor och aurorer, Patrunusbesvärjelser och Marodörkartor. Där finns genialiska utvägar, djupa tankar - och framför allt är handlingen i huvudsak nya aspekter av den gamla historien. Rowling är vansinnigt skicklig i att fiska fram nytt stoff ur det förflutna; i hela serien återvände hon till grundberättelsen och hämtade nya scener, personer, förvecklingar och dimensioner. Och otroligt nog gör hon det igen.

Här finns ett och annat som pekar framåt: en ny generation som fattar egna beslut, en Harry som erövrar föräldraskapets visdom, levande hot och relationer att utveckla. Men mest dröjer sig boken kvar i det gamla, på gott och ont. Lyckan att än en gång få vara med en verklig bladvändare i Pottervärlden; saknaden över att den egentliga Potter-epoken obevekligen är över och förbi. Den historia jag just läst är mindre en ny början än ett minne. Den är Dumbledores talande portätt, inte Dumbledore själv.

Rolig dagbok om töntens revansch

Pernilla Gesén: Dagbok för utvalda - Jennas förstaB. Wahlströms9 – 12 år

Ungdomsböcker i dagboksstil är ofta humoristiska, så även denna. Jenna räknas till klassens töntar och i motsats till de amerikanska tonårsfilmer som hon kritiserar är hon inte en utseendeperfekt tönt - sådana får aldrig töntstämpel i verkligheten - utan för lång, har stor näsa och finnar, och hon kan få spel och stöka på lektionerna.

Hon är ständigt utsatt för intrikat mobbning av Vanessa-dum-i-huvudet och hennes gäng av Vill-vara-Vanessa-tjejer. Men hon är inte bang, hon har egna kompisar bland andra töntar och när de får idén att bilda ett rockband är det som om en milt styrande, god hand läggs över berättelsen och sakta skruvar saker tillrätta.

Lite ovanligt är att vuxenvärlden ståtar med så många märkliga personer. Som den inskränkta mormodern, kompisen Ivonnes knarkande, labila och hotfulla pappa och Jennas egen brakegoist till mamma, som enbart lever för att förverkliga sina egna intressen: en ganska ny mammatyp i barnlitteraturen som man skulle vilja läsa mer om. Jennas kluvna känslor av hat mot och längtan efter en mamma som inte bryr sig värker genom hela boken, liksom kärleken till lillebror Tage och även till pappa, som försöker hålla ihop vardagen.Jenna genomskådar det som sker; hon ser under ytan och drar kloka slutsatser. Det rappa språket är svart, lagom cyniskt och ofta roligt.

Världen kan inte vara alldeles usel när töntar kan slå ur underläge, och där ute finns ständigt nya ungdomar som delar Jennas problem. Därför kan också den här boken få betydelse i någons liv.

En bok där vuxna får lära av barnen

Emi Gumer och Loka Kanarp: Nina börjar skolanRabén & Sjögren3 - 6 år

Att börja skolan (eller förskoleklass, som i dag ofta är en större förändring än ettan) är en klassisk milstolpe, och för många barn är förväntningarna höga. Nu är det på allvar. Nu ska man få lära sig sådant som är viktigt för de vuxna.

Det finns många böcker på temat och i denna får vi visserligen följa Nina i klassrummet, men också hemma och med kompisarna. Det blir mer ett porträtt av en skolnybörjare än en bok om att börja skolan. Visst finns många igenkännare för barn - som hur det känns att inte kunna sluta suga på tummen och hur skönt det är att ligga i sängen när mamma bäddar och fläktar ner överkastet över en.

Boken är också rekommenderad för högläsning, och här och var glimtar fram ett och annat som kan vara viktigt för en vuxen att ta till sig när det gäller barn. Det finns en sorts vuxen-egotripp, som när Ninas mamma ställer en av Ninas presenter åt sidan för att hon "inte ser Nina i den"; hon tycker den är för mycket färdiggjord och för lite Nina-tillverkad. Fatta hur sårande det är för ett barn som gav bort något som hon själv gillar! Också Cora, som är ett barn som har tagit över de vuxnas brist på fantasi, får en kraftig markering när Nina säger "Cora, vi LEKER."

Nina är över lag duktig på att avleda konflikter med lek och finurlighet utvägar, något som vi vuxna ofta har glömt. Därför är detta delvis en bok där vuxna skriver om hur det är att vara barn, men lika mycket en bok där de vuxna får lära sig något av barnen.

Två låtsasdimensioner inuti en tredje

Johan Althoff och Robert Nyberg: Tre modigaAlfabeta0 - 3 år

Dagens barnböcker är inte uppenbart pedagogiska, om man jämfört med gångna tiders.Ändå har vi vuxna svårt att berätta en historia utan att bemöda oss om att den ska vara trovärdig, hänga ihop logiskt, ha normala orsak-verkansamband och så vidare. Också när vi berättar för barn finns det där osynliga regelverket med.

När Johan Althoff och Robert Nyberg skapar Kaninens, Rävens och Lilla Björns värld är det inte så. Berättelsen utspelas redan från början i två dimensioner: deras värld som den ser ut, och deras låtsade värld. Där styr ingen logik. Här ropar någon på hjälp och måste räddas, utan att man frågar efter vem det är eller vad som har hänt. TV kommer för att berätta om de modiga räddarna, förutsättningarna ändras under vägen. Orden "säger vi" markerar att nu hittar de på nytt. Och de är fullständigt omnipotenta i sin värld - inte på ett skrytsamt sätt utan på ett självklart.

Exakt så leker och låtsas barn själva. Jag får inte traditionella läsupplevelser av denna bok, men det beror kanske på att jag är vuxen. Däremot fascineras jag av fiffigheten i idén, och av den finurligt tecknade djurvarelsevärlden - som till och med är två låtsasdimensioner inuti en tredje, eftersom figurerna i själva verket är leksaker som ligger i en låda.Det är nog första gången jag så påtagligt, nästan fysiskt, känner vidden av gapet mellan barns och vuxnas världsbild. Åtminstone har jag aldrig upplevt det så starkt i en bok.

Mer läsning

Annons