Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteratur: En ström av ord

En människa som utplånas av sina emotioner, vars hjärna maler, tolkar, bedömer, analyserar och självkritiserar och vars hand låter omsätta hela denna överväldigande massa i skrift – det är Johanna Ekströms 786 sidor långa "Dagbok 1996-2002".

Annons

"Insida blir utsida innan det ens hunnit falla till ro på insidan", beskriver Ekström själv så träffsäkert sitt dagboksskrivande. Det här är inte bra, men jag tar med det ändå, liksom. Det är som om det är okej att publicera någonting dåligt så länge man själv vet att det är dåligt. Det blir ett slags helgardering som kan verka immun mot varje form av kritik. "Den här texten står jag inte för", skriver hon i inledningen. Men hur kan man låta publicera något man inte kan stå för?

Johanna Ekström.

Det fattas någonting. En laddning, en konflikt. En hemlighet.

Ekström skriver dikter, gör konstinstallationer, sätter upp dansinstallation, går på pressvisningar och vernissage, har middagsbjudningar, reser till Thailand, Paris, Island, Wien, Gotland, går på poesifestival, reser till London, Tanzania, går dykarkurs, möter och samtalar med andra författare och konstnärer, dricker vin, äter dyrt, handlar på NK, reser till San Francisco, Berlin, skriver noveller och filmmanus, reser till Alperna, fyller trettio och har på allvar förutsättningarna att önska sig en resa till Sydafrika i present, reser till Köpenhamn, Lissabon, Kuba, Skottland, Thailand, Aten. Många nedslag blir det, men eftersom ingen inre utveckling sker hos dagboksskrivaren (inte ens i hennes kommentarer och korrigeringar i realtid) blir resultatet en stagnerad text.

Det finns frön som är början till någon sorts utveckling, en konflikt eller en intrig: "Minns hur jag som barn kunde gå ut i skogen och tala till träden och brista i gråt. Mina behov av inre utspel, teatralitet utan vittnen. Men var det inte mer än så? Något allvarligare. Ett försök att få bubblan att brista? Jag var på jakt efter ett tillstånd som jag inte kunde kontrollera." Det är så spännande, och så himla synd att det inte följs upp!

Ekström intellektualiserar och problematiserar så gott som allt som hennes sinnen uppfattar. Det sinnena uppfattar omvandlas till emotioner, emotionerna blir till en ström av ord, ord, ord: "Passion är förbundet med längtan. Spänningen mellan tanke och handling. Det återkommande rummet mellan ja och nej. Mellan jag och nej." Det låter Norén men är Ekström, och eftersom hon, tjugosexåringen som hinner bli trettiotvå innan boken är slut, är för ung och oerfaren finns det ingen tyngd bakom orden. De blir förnumstiga, lillgamla, visa.

Glimtarna av Ekströms medberoende till den strokedrabbade modern, empatin som utplånar hennes egen personlighet, är gripande, hjärtknipande: "Så kom hon emot mig och jag såg henne långt innan hon såg mig och tänkte: 'Min gamla mamma. Så gammal du är.' Och sekunden efter det märkte jag att jag sagt det högt". Det blir som bäst när hon skriver rakt på och inte silar språket genom ett filter för att få det snyggt eller vist.

Men nästan allt som sker, värderas på ett känslomässigt plan. Antingen det, eller också blir det ett upprabblande, som det ju blir i dagböcker, ett slags objektiv redovisning som saknar gestaltningens nyanser, personliga uttryck – liv. Då och då lyckas hon skriva ren gestaltning utan att snärja den med emotioner och reaktioner. Som här, och det är så bra:

"Jag vill ta i honom nästan jämt, stryka honom över hans lena hår, se på hans kropp, hans armar, näsborrar, luddiga öron, vackra stjärt /…/ Det känns som om det i dag är den första riktiga sommardagen. Det är min namnsdag. X har fått penicillin och sover som en liten humla i vår säng. Min älskade!"

LITTERATUR

Johanna Ekström: Dagbok 1996 - 2002

(Albert Bonniers förlag)

Mer läsning

Annons