Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteratur: Vi behöver Zenia Larssons röst just nu, när nazismen åter är på frammarsch

Cecilia Persson, författare och historiker, lyfter fram en nödvändig men bortglömd författare ur skuggorna: Zenia Larsson, vars författarskap kan användas i rena utbildningssyften i ett Europa där nazismen åter är på frammarsch.

Annons

Vem var Szanja, vem är Zenia?Szanja Marcinkowska , i Sverige känd som författarinnan Zenia Larsson, föddes i Lodz den 2 april 1922. Den första september 1939 ockuperades Polen av Tyskland och Szanja var sjutton år då andra världskriget bröt ut. Hon var arton år när hon och Lodz övriga judiska befolkning tvångsförflyttades in i getton.

Gettot i Lodz var tillsammans med Warszawa och Krakows getto de tre största av de närmare 400 getton, som ingick i nazisternas systematik för att utrota judarna. Mer än femtio procent av Polens judar var kvinnor, när kriget var över var Polens tusenåriga judiska historia förvandlad till aska och ruiner, och miljontals judar hade mördats i gaskamrarna. Szanja vägde 30 kilo när hon i april månad 1945 anlände till Malmö från koncentrationslägret Bergen-Belsen tillsammans med tusentals andra sargade och utmärglade flyktingar.

Det judiska gettot i Waszawa töms av nazisterna under andra världskriget

Det finns många skäl att lyfta fram Zenia Larssons fantastiska författarskap och illustrerande svenska flyktinghistoria: hon tillhör den förra stora flyktingvågen då över hundratusen flyktingar anlände till Sverige våren och sommaren 1945, hon är ett lysande exempel på människans överlevnadsförmåga och att litteraturen både kan vara meningsskapande och vittnesbörd.

Dessvärre tillhör hon också raden av alldeles för många briljanta kvinnliga författarskap som tenderar att plockas ner i bibliotekens källare, och är svåra att finna även på antikvariaten. Vad många heller inte vet är att Zenia Larsson även är unik i svensk flyktinghistoria eftersom hon kom in på Konstakademien i Stockholm, som den första eleven med utländsk härkomst sedan Gustaf den III dagar, år 1947.

Zenia Larsson.

Startsignalen för Zenia Larssons författarskap var en artikel i Dagens Nyheter, där Olof Lagercrantz 1955 ställde frågan om varför det inte hördes några vittnesröster från koncentrationsöverlevande? Redan 1955, bara tio år efter krigsslutet och Förintelsens humanitära katastrof, hade tystnaden och förnekelsen redan börja infinna sig. Det var i det perspektivet som Zenia Larsson kände att det var hennes plikt att träda fram som ett sanningsvittne.

Hon började skriva på trilogin, som börjar med boken ”Skuggorna vid träbron” (1960), som följs av ”Lång är gryningen” (1961) och avslutas med ”Livet till mötes” (1962). Dessa böcker är centrala i det som kom att bli en omfångsrik litterär produktion och ett betydande författarskap. Här är huvudfokus på trilogin, som kan läsas som historiska dokument och inlagor, och samtidigt är självbiografiska böcker, skrivna med ett skarpt intellekt, bländade litterär gestaltning och ett författarjag, som genomgående talar med ett kalejdoskopiskt reflekterande och kritiskt patos.

Det är litteratur som, av bästa märke, berättar om judisk historia, Förintelsens obeskrivliga ondska – och även hur integrationsprocesserna och villkoren för svensk flyktingpolitik fann sin form under efterkrigstiden. Då behövdes flyktingarna som arbetskraft och nu stänger Sverige sina gränser. Det finns alltid ekonomiska motiv som styr flyktingpolitik; som är mer sanningsenliga och krassa förklaringar till flyktingmottagande – än de filantropiska och humanitära.

Snart är Förintelsens vittnen borta. Zenia Larsson blev 85 år och hennes böcker borde aktualiseras dels på grund av deras stora litterära kvaliteter men även av andra uppenbara anledningar. Förintelsens offer har blivit en ansiktslös massa, historieförnekelsen är förfärande och vår tids behövande flyktingar tvingas stå bakom taggtråden. Zenia Larssons författarskap kan användas i rena utbildningssyften, i ett Europa där nazismen återigen är på frammarsch och tidens tecken berättar att av historiens bottenlösa mörker – lärde vi oss nästan ingenting. Historien må vi aldrig glömma, och inte heller de litterära röster, som ber oss att stanna upp för att lyssna och att lära.

Mer läsning

Annons