Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En titt i Gustaf Frödings verktygslåda

Gustaf Fröding är känd för musikaliteten i sin diktning. Hand i hand med det musikaliska går bruket av dialekt. Björn Bihl har studerat detta i boken "Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frödings riksspråkliga dikter".

Annons

Den svenske skalden Gustaf Fröding (1860-1911)

Just de riksspråkliga dikterna visar ett intressant inslag av dialekt. Bihl har valt metoden att låta några av de mest folkkära dikterna stå i centrum för diskussionen. Ett 50-tal dikter behandlas. Alla dikterna återges ordagrant och nästan alltid i sin helhet. De följs av genomgångar under de tre rubrikerna Diktens innehåll och form, Dialektala drag och Sammanfattande reflektion.

Dikten "Skogsrån" berättar om hur det går för den unge man som råkar möta just skogsrån:

Hon var ungtallsmidig och enstamvig,och hon skepade, snodde och vrängde sigsom en orm på en lie trädd,så Kalle i Dalen blev rädd.

Uttrycket skepade sig är en blandform för skepe sej: alltså ett dialektalt ord i riksspråklig form. Här finns också dialektorden glyste ’tittade’ och fant ’tok’. Också beskrivningar som älskogsaktig och manfolksgalen kan ses som folkliga.

En av de mest kända dikterna av Fröding är ”Det var dans bort i vägen”. Här träffar man den snudiga Marja i Bäck. Snudig betyder ’klipsk’ men ordet tillhör kanske inte Frödings egen dialekt. Namnformen Marja är däremot genuin dialekt för ’Maria’. Här talas också om att vischa en flicka i skyn, där vischa betyder ’svänga’. Men vischa också är en blandform, eftersom det i genuin dialekt heter vische. Och musiken den gnällde och gnall heter det, där gnall skall förstås som ’gnällde’. Formen sjön ser ju riksspråklig ut i uttrycket den lövskogsbekransade sjön, men när den rimmar på krön förstår man att ö-et är långt, precis som i värmländsk dialekt, kanske just i Frödings egen värmländska.

1880 - Författaren Gustaf Frödiing.

Särskilt rik på dialektformer är dikten ”Farväll (En sorgens ton från Amerka)”, vilken har formen av ett brev från den svenske emigranten mister Johansson till hans före detta fästmö hemma i Sverige, som har dumpat honom. Han minns inte så väl sitt svenska språk och det gör att hans svenska blir svenskare än svenskan själv. Så han skriver vänd för ’vän’ (i du grymma vänd), fadervädel för ’farväl’, ja till och med skrädaregesädel för ’skräddaregesäll’, snädel för ’snäll’ och Niagadras för ’Niagaras’. Han har också påverkats av engelskan såsom i den första radens Farväll (jfr farewell) och Sveden (jfr Sweden). Men här finns också talspråkliga drag som gi för ’giva’, itnåt för ’inte något’ och butäll för ’butelj’.

I diktsviten ”En skvallerhistoria” (i samlingen ”Efterskörd”) förekommer en rad folkliga kraftuttryck. Ett sådant är herreje, en förkortning av herre jemine, där jemine i sin tur är en kortform för Jesu domine, alltså sammantaget ’Herre Jesus Herre’. Ett annat uttryck är å kôrs j Jesses, där Jesses är en form av Jesus. Ett tredje är å jestande je, där jestande är namnet Jesus under påverkan av Kristus och hjärtandes och je är en kortform för Jesus. Här finns också utropen gunåss ’Gud nåde oss’.

Gustaf Fröding,

Det är svårt att avgränsa vad dialekt är. Vissa ord och uttryck kan vara både dialekt och riksspråk. Ibland använder Fröding blandformer för att tona ner det dialektala. Det finns flest dialektala inslag i den första diktsamlingen "Gitarr och dragharmonika". Sedan avtar det. Ibland arbetar skalden om sina dikter och tar bort dialekt. Det blir ett sätt att möta publikens krav på språkets förenkling. Samma inverkan har blandformerna. Fröding använder dialekt från olika delar av Värmland. Ibland är språkblandningen eftersträvad, exempelvis blandningen dialekt–slang i dikten "Stina Stursk" och riksspråk– dialekt– engelska i dikten ”Farväll”.

Fröding använder mest dialekt i direkt anföring och mest dialekt vid betydelseorden (substantiv, adjektiv osv.).

Man kan säga att språket har två uppgifter hos Fröding. Genom att bruka dialekt från hela landskapet, genom att använda hyperkorrekta former av främmande ord (som reväder för revär) och genom att använda blandformer (som skepade sig) gör han orden mera begripliga för läsarna. Men genom dessa grepp gör han också personerna i dikterna tydligare. Vi förstår hur de talar och tänker.

Bihls bok bjuder på intressant läsning: förutom själva dikterna och analyser av deras dialektdrag får man många fina iakttagelser om dikternas själ.

Per-Axel Wiktorsson

professor emeritus i svenska språket vid Örebro universitet.

Mer läsning

Annons