Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Nesser hos Svenska Deckarfestivalen: En deckarnestor blickar framåt och bakåt

Han är en av den moderna svenska deckarens nestorer och också en av dess gentlemän - en som avskyr biljakter och insisterar på att använda ord som "luguber".
Med Håkan Nesser som gäst kunde Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall blicka både bakåt och framåt.

Annons

Han har just fått veta att han är en av fem som har chans att vinna utmärkelsen "Årets svenska kriminalroman". Det har han gjort tre gånger förut - troligen rekord.

Men är hans nya bok "Eugen Kallmanns ögon" därmed också en deckare? Håkan Nesser är inte riktigt bekväm med ordet. Inte om man därmed också menar polisromanen, som länge har härskat i genren. Men kanske inte i framtiden.– Polisromanen borde dra sig tillbaka lite. Man blir trött på den. Se på Malin Persson Giolitos bok, den är extremt bra och där finns inga poliser alls, säger han.

Håkan Nesser är en nestor i den moderna svenska deckarvärlden. Han har skrivit sedan 90-talets början och skriver fortfarande. I år är han åter nominerad till titeln Årens bästa svenska kriminalroman.

Traditionellt är polisromanen ganska mallad: det har begåtts ett brott och berättelsens fokus är att ta reda på vem som utförde det. I "Eugen Kallmans ögon" är fokus flytande: där finns ett mysterium som driver berättelsen, men på ett djupare sätt. När Eugen Kallmann, lärare på en norrländsk högstadieskola, dör hittar hans efterträdare dagböcker efter honom på hans ostädade skrivbord.

I dem berättas om en person som begått ett brott, men det framgår inte vilket brott eller vem personen är. Flera personer börjar söka svaret på gåtan, och turas om att föra ordet.– Kallmann var en egendomlig person, som eleverna älskade men ändå tyckte var en konstig figur. Man vet inte riktigt vad berättelsen handlar om och vem som är huvudperson, men man måste ändå ta reda på det.– Jag skriver ju det jag själv skulle vilja läsa. Den är en roman, men där finns ett mysterium. Och i mina böcker går det långsamt. Biljakter är bland det fånigaste jag vet, säger han.

Deckargenren kryllar av klichéer, och sådana har Håkan Nesser svårt för, oavsett om det gäller omslag eller handling eller språk.– I dag ska språket vara enkelt, men det måste också finnas sådana som jag, som vill proppa in ett "luguber" i varje mening, säger han.

Allt det här hindrar förstås inte att han själv också har skrivit om poliser. Det gjorde han redan under tidigt 90-tal, innan det svenska deckarundret blev ett internationellt begrepp.– Då var det jag, Henning Mankell och Åke Edwardson, och inga kvinnor alls höll på. Så kom Liza Marklund och sedan kom vågen som blev en tsunami, säger han.

Hans egna serier om kriminalkommissarierna Van Veeteren och Barbarotti är avslutade men tillhör de svenska klassikerna, och inte minst i utlandet är de efterfrågade.– I Tyskland tjatar de om ännu en bok, så jag har börjat på en historia där båda är med. Jag tänkte att det aldrig skulle gå men jag börjar få till en historia, och namnet är klart: "De västerhäntas förening". Det gillade min förläggare Eva Bonnier, som är vänsterhänt.

Just nu är han inte minst stolt över sin andra bok som kommit ut i år. "Nortons filosofiska memoarer", där den avlidna hunden för ordet, har blivit mäkta populär.– Min hund har skrivit en bok. Men dels är han hund, dels är han död, så jag hjälpte honom. Och bokhandlaren i Visby kan säga: "Du ligger efter. Norton har sålt mer", säger Håkan Nesser med glimten i ögat.

Mer läsning

Annons