Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill inte vara som Trump

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om hur-svårt-kan-det-vara-sjukan.

Annons

Men gör det bättre själv då!

En inte helt ovanlig invändning som används mot surmagade kritiker, som i alla tider har anklagats för att vara som eunucker i ett harem som vet hur det ska göras men inte kan göra det själv.

Att på avstånd kunna identifiera brister betyder dock inte att man hade kunnat regissera pjäsen bättre själv eller varit mer lyckosam i författarlyan. Jag har för längesedan torpederat mina illusioner om att bli en bra romanförfattare.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Tuppskulptur i Kina med tydliga drag av en viss tillträdande amerikansk president.

Misslyckade försök som romanförfattare är dock en erfarenhet som alla litteraturkritiker har nytta av. En smärtsam insikt om hur svårt det som ser så enkelt ut kan vara.

Själv faller jag alltför ofta i fällan, inte bara som kritiker, att avfärda komplexa frågor som enkla att lösa. En åkomma som jag inte är ensam om och som huvudsakligen drabbar män (och det verkar som om risken ökar med ålder, som med så många andra åkommor). Inte för inte har begreppet ”killgissa” blivit populärt på senare tid.

I ett avsnitt av BBC:s podcast ”The Inquiry” kommer jag i kontakt med Dunning-Kruger-effekten, en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent inom ett område inte inser sin inkompetens samt att de som faktiskt är kompetenta underskattar sin kompetens. Vi kan också kalla den hur-svårt-kan-det-vara-sjukan.

En skrämmande faktauppgift som förekommer i podcastavsnittet är att en majoritet av amerikanerna tror sig vara bättre på att lösa landets problem än vad de förtroendevalda är.

Fenomenet är inte nytt – forskarteamet David Dunning och Justin Kruger genomförde sitt experiment redan 1999 – men det är som om det har muterats och passerat en kritisk fas under de senaste åren. Expertisföraktet löper amok och riskerar välstånd och världsfred.

Vi är alla dåliga på att bedöma hur bra vi själva är på att lösa en uppgift och tenderar att överskatta vår förmåga, såvida vi inte besitter en expertis och är införstådda med uppgiftens komplexitet, vilket gör att vi närmar oss den med större ödmjukhet.

Om ett samhällsproblem vore enkelt att ställa till rätta, hade det troligtvis sopats bort från agendan för längesedan.

Nu har politikerna i och för sig mycket sig själva att skylla för allmänhetens bristande förtroende. En retorik präglad av hur-svårt-kan-det-vara-sjukan praktiseras även av dem och slår tillbaka när de bluffar sig till väljarnas förtroende och sedan själva sitter fast i en komplicerad verklighet.

Om ett samhällsproblem vore enkelt att ställa till rätta, hade det troligtvis sopats bort från agendan för längesedan.

I ”The Inquiry” nämns exemplet att alla på läktaren tror sig kunna vara en bättre sportchef för favoritlaget än vad proffset är, vilket är en harmlös sida av fenomenet. Värre är när vi hemfaller åt hur-svårt-kan-det-vara-sjukan i frågor av verklig betydelse.

Regerande kung av Dunning-Kruger-effekten är Donald Trump. Hela hans presidentvalskampanj byggde på att exploatera denna åkomma hos allmänheten. Trump är urtypen av gubben som tror sig kunna lösa alla världens problem om han bara fick sitta i Ovala rummet – eller åtminstone som ordförande i bostadsrättsföreningens styrelse.

Trumps dumdryga nuna har uppmärksammat mig på min egen hur-svårt-kan-det-vara-sjuka och fått mig att önska ett botemedel. Jag kan inte lova att jag inte får återfall, men jag ska åtminstone försöka utplåna min inre Trump.

Se det som ett nyårslöfte.

Läs mer: Tv-drömmen om en snäll snuttefiltspresident

Mer läsning

Annons