Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möte mellan poeter: Bengt Berg samtalar med Claes Andersson

Annons

Med ojämna mellanrum genom många decennier har Claes Anderssons och mina vägar

korsats och med större regelbundenhet har böckerna kommit – diktsamlingar, romaner och andra prosaverk – alla med författarens starka närvaro i dem. För något år sedan firade Andersson 50-årsjubileum som poet, vilket firades med ett digert dikturval, Hjärtats rum.Valda dikter 1962–2012. En ny diktsamling är infogad. Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Här finns mycket som är så typiskt claesanderssonskt: En svävande känsla mellan vakenhet och dröm, de tvära kasten mellan ångest och lycka, det djupt innerliga och verkligheten på andra sidan mörkret, det sensuella språket och ett uttryck som tangerar absurditeten eller en uthärdlig form av ironi, musiken, den ständigt närvarande:

Claes Andersson.
jag vet inte vad det är med Bachs musik, den kryper
med sina silvertrådar längs mina nervbanor, värmer
hjärtats kransartärer, ger sina serotoninkyssar rakt i
solar plexus, hämtar med sig min barndoms lyckligaste
minnen och förgyller inte bara den här stunden utan
gör det också lättare att tänka på det förestående slutet

Författaren i fråga har vistats i och beskrivit känslan av dödens väntrum, så också i hans senaste bok Stilla dagar i Mejlans där han låter sitt alter ego, Otto, faktiskt befrias från den fysiska ballasten som kallas kropp. Upplevelsen av ”andra sidan” är inte alls obehaglig, möjligen obegriplig sedan den fysiska kroppen för vandlats till en immateriellt upplevande hjärna. Tanken på ett liv efter detta förvandlats till en lustfyllt och lustigt skuggspel.

När jag träffar Claes Andersson, vare sig det äger rum på den (före detta, kanske i ärlighetens namn) legendariska författarkrogen Kosmos i Helsingfors, på bokmässan i Göteborg eller på en scen på Finlandsinstitutet i Stockholm, så är det samma samtal som fortlöper med den senaste boken som startknapp.

Rester av din kropp är kvar i mig
Din kropp andas i mig, skrattar och gråter i mig
Askan, benmjölet, tänderna och dammet i krukan av lera är kvar i mig
Din frånvaro, dina krig är kvar i mig
Din tyngd, din vrede, din värme och din kärlek är kvar i mig

Fadern, frånvarande i hemmet men närvarande vid fronten, återkommer på olika sätt i Claes Anderssons författarskap. Claes, född 1937, fick sin barndom präglad av detta: kriget och ett hem som präglades av ett slags undantagstillstånd, där också modern både fanns på plats men ändå ett par steg bakom sitt eget jag, sin egen personliga närvaro.

Bengt Berg.

Di n b a rndomstid under kriget, med en frånvarande far vid fronten, återkommer i det du skriver. Ditt förhållande till fadern, liksom även till din mor, verkar ha varit komplicerade. En tidig spricka i muren, kanske, och kanske den nödvändiga drivkraften för att skrivandet, skapandet? Hur ser du på påståendet att ”den som är lycklig har nog med det – och ingenting att skriva om … ” Det är det svåra, det svarta, som skapar en lämplig fond för dikter, bilder, andra konstnärliga uttryck?

– Den starka motivationen, eller tvånget av skriva grundas ofta i tidiga upplevelser av saknad, brist och förlust. Skrivandet blir ett försök att reparera eller kompensera det saknade och förlorade. Det förträngda och obearbetade kräver sitt uttryck. I mångt och mycket är skrivandet självterapeutiskt - en psykoanalys utan analytiker (och billigare).

När man överblickar din bokproduktion är det bara att konstatera att du trots, eller tack vare, parallella yrkesroller varit en nog så idog författare. Men också att dessa sidoverksamheter – psykiatrikern, politikern, musikern – också ympats in i det litterära arbetet. Har det varit stimulerande med detta växelbruk, ett medvetet val för att kanske undvika det isolerade torn som ibland pådyvlas författaren?

– Jag har fått syssla med många olika saker under årens lopp - till min utbildning är jag läkare med specialisering i psykiatri och psykoterapi. Självfallet har de erfarenheterna på ett djupgående sätt påverkat och förändrat min syn på världen och medmänskorna. Skrivandet har hela tiden hängt med - ibland som heltidsarbete, ibland mera splittrat. Att jag som 50-årig också mest av en slump blev riksdagsledamot, ordförande i det nygrundade Vänsterförbundet och kulturminister har också förändrat min syn på samhället och maktbruket. Jag har svårt att förstå vad jag skulle ha skrivit om utan alla dessa erfarenheter.

Politiken, kärleken, musiken, litteraturen och samhället/världen runt oss tycks vara självklara ingredienser i ditt skapande …

– Jag försöker skriva om och formulera allt sådant som för mig känns viktigt, angeläget eller totalt ovidkommande.

Vilket är förhållandet mellan politik och poesi, de olika uttrycker kräver ju olika språk. Vad är det som poesin i bästa mening kan tillföra poesin?

– Inspiration är det sällsynta tillstånd då jag upplever en levande kontakt med mina barnsliga, ondsinta, hämndgiriga, omnipotenta, sentimentala, sadistiska, tröstlösa och rationellt logiska sidor hos mig själv. Då kan texten bli mångbottnad, samtidigt fantasifull och logisk. Tyvärr är tillstånden kortvariga och sällsynta.

Kan dikten förändra världen?

– Dikten är långsam och irrationell. Dikten kan förändra världen genom att förändra vårt medvetande och vårt undermedvetna. Dikten gör dock ingen till en moraliskt bättre mänska.

”Drömmar och hallucinationer är lika ’verkliga’ som ett knytnävsslag eller en smekning.” Ligger poesin – för dig – närmre det undermedvetnas källor än prosan gör?

– Poesin är den genre som bäst lämpar sig för att synliggöra våra inre landskap. Poesin uppenbarar hemliga och omedvetna krafter inom oss. Poesin liknar drömmen både till sin logik och sitt formspråk. All dikt föds ur drömmen, säger Gunnar Ekelöf.

Vad är inspiration för dig?

– Musiken är bolstret min själ vilar på när ingen fara eller nöd finns.

I en av dina böcker, Varje slag mitt hjärta slår, har du ett motto av Carl Johan de Geer: ”Har man rätt att lida fast man har det bra?” Han har vänt bak fram på det kända uttrycket, men om vi ser på förhållandet mellan allt det ohyggliga som sker runt om i världen och samhället och det euforiska lycka vi kan känna på det individuella planet – poesin är transportmedel för båda dessa erfarenheter?

– Carl Johan de Geer är ett geni - galen och insiktsfull. Uttalandet i fråga är relevant: det är bara när vi upplever en relativ trygghet som vi förmår känna empati och medkänsla. Lidande förråar.

”Jag gömmer mig i bokstäverna / likt trädet i sitt lövverk.” Vad menas med det?

– Språket är ett gömställe och ett skydd som hjälper oss att stå ut med sådant som inte skulle kara av utan våra ord och bokstäver.

Det handlar om att läsa, att skriva. Om Zachris Topelius, den finlandssvenske klassikern som levde på 1800-talet då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har du uttryckt ett slags tacksamhetsskuld eftersom han tycks ha öppnat dina ögon för litteraturens skattkammare. Finns det andra författare som hjälpt dig in i bokhyllans mysterier? Och sådana som fick dig att börja skriva på egen hand …?

– Läsande och skrivande är identiska spegelvända processer. När vi skriver läser vi in den tomma rutan med ord. Men Paavo Haavikko säger: det viktigaste för en författare är att låta bli att skriva.

Dina självbiografiska böcker, Ottos liv och Stilla dagar i Mejlans, är ett slags bokslut, summeringar över livet och samtidigt finns insikten om den förestående döden. Du har också skildrat dina nära döden-upplevelser i samband med hjärtoperationer bland annat. Hur ser du på döden, ett tillstånd av vila eller ett äventyr att se fram emot?

– Livets mening är att försvinna. Någon reinkarnation finns inte. Religionen och mytologierna är skapade som tröst mot vår ångest inför slutet. Men som Fröding sade: man måste vänja sig vid att vara död.

Du går mot de 80 och har vittnat om att fysiken förstås inte håller samma kaliber som förr i världen. Men du har långt tidigare behandlat teman som sjukdom, fysiskt förfall, och åldrande. Dessa ofrånkomliga inslag i mänskolivets senare del. Sjukdomen i sig blir en del av livet, bär på ett eget budskap. Du tillmäter skrivandet en läkande betydelse, det kan utgöra en helande dialog …

– Att skriva är att försöka minnas, så detaljerat och ärligt som möjligt. Sjukdomen är kroppens språk, kroppens sätt att formulera och uttrycka händelser och trauman som inte tidigare hittat någon gestaltning eller form. Skrivandet innebär att vi söker narrativen bakom våra psykiska och fysiska skador. Bakom varje sjukdom finns en berättelse som det är värt att lära känna.Men ett liv består ju inte bara av de krympande och ibland stapplande, vacklande åren. Likt ett träd har ju vi människor samlat livets årsringar inom oss och litteraturen, poesin, ger oss möjlighet att få syn på allt det som livet för med sig av längtan och vardagsverklighet, av sorg och glädje, av lyckostunder och ångest, ja allt som ryms mellan födsloskriket och dödssucken.

Detta är fallet i Claes Anderssons ofta så trösterika och medmänskliga tilltal. Så låt oss sluta med inledningsdikten till hans senaste diktsamling En morgon vid havet. Inandning, utandning:

det går inte att tömma brunnen som är förbunden
med de djupa vattnen där vi lekte som barn och där våra
flygdrömmar föddes i oceanernas bottenlösa djup

FAKTA:

Sedan 1974 delar Svensk biblioteksförening årligen ut Aniarapriset till en svenskspråkig författare av skönlitteratur för vuxna. I år går priset till Claes Andersson.”Claes Andersson tilldelas årets Aniarapris, för sin drygt halvsekellånga gärning som lyriker och prosaist. Alltsedan debuten 1962 med Ventil har han rasat som en våryr björn i språkskogen, i samhället och i politiken, men också odlat en sorts läslampans förtrolighet, ett kakelugnsvarmt och inbjudande tilltal av omisskännligt märke” går det att läsa i juryns motivering:

"Claes Anderssons mångsidighet är välkänd: förutom författare och översättare också psykiatriker och en period politiker (kulturminister 1995-98 och partiledare för Vänsterförbundet 1990-98.) Dessutom en duktig jazzpianist och en del annat."

Mer läsning

Annons