Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oraklet Don DeLillo om evigt liv

BOK: Kristian Ekenberg läser Don DeLillos ”Noll K” – en roman om försöket att undfly döden genom nedfrysning och nanoteknik.

Annons

Döden är alltid kall, men frågan är om den någonsin har varit så kall som i Don DeLillos ”Noll K”. Den är kallare än graven.

Nobelpriskandidaten Don DeLillo skriver om de stora frågorna kring liv och död. Foto: Getty Images

Nu är det egentligen inte någon död, utan en självvald flykt från döden, en nedfryst väntan på en civilisation som kan göra det stora slutet obsolet. På en märklig plats som kallas för Konvergensen har mänsklighetens hopp om att utplåna döden samlat sina resurser. Hälften forskningscentrum, hälften klosterliknande tankesmedja. Med nanoteknik ska nedfrysta kroppar i en diffus framtid kunna återvända till livet.

Till denna avlägsna plats, bortom allfarvägarna, kommer Jeffrey Lockhart, en föga remarkabel individ som inte skulle vara intressant att följa vore det inte för vem som är hans far. Han besöker Konvergensen för att ta avsked från faderns hustru Artis, som lider av en dödlig sjukdom och som ska frysas ner i väntan på bättre tider. Fadern Ross Lockhart är en miljardär och en av de drivande finansiärerna bakom anläggningen.

Även relationen mellan far och son rör sig i minusgrader, efter att den förra övergav familjen tidigt i den senares liv.

Romanens första del består, som i nästan all science fiction, av ett utforskande av den värld som författaren har skapat. Vi får uppleva Konvergensen med Jeffreys blick. En plats som för tankarna till Harry Martinsons Aniara, en konkret och klaustrofobisk plats som samtidigt är undflyende för fantasin att få grepp om.

Det är när fadern tillkännager sin intention om att följa med hustrun in i den dödslika dvalan som romanens kyla hettas upp. Medan Artis nedfrysning kan tolkas som ett slags dödshjälp, spetsar Ross Lockharts val till frågeställningen om livets helgedom. Han är fullt frisk och har allt en människa kan tänkas önska. Men han väljer en osäker, och troligtvis dömd, väg i förhoppning om att någon gång få återförenas med sin älskade.

Konvergensen är Don DeLillos motsvarighet till Stålmannens Fortress of solitude, en plats som är hjärtat i hans författarskap och vars ritningar han har skissat på redan i tidigare romaner (som ”Ratners stjärna”). Han har alltid varit ett slags orakel, en teckentolkare och tydare av samtidens inälvor, med blicken riktad i fjärran mot framtidens horisont medan han muttrat gåtfulla meningar som har förfört läsarna, även om vi inte alltid har förstått deras innebörd.

Frågan är om Don DeLillo har varit mer ”Don DeLillo” än i ”Noll K”, nästan på parodins gräns där alla med så distinkt stil till slut balanserar. Hans meningar är polerade så att de skiner som en nyskrubbad diskbänk, med avsevärd risk att stöta bort läsarnas intresse när de försöker tränga in i texten.

Den som tidigare har haft svårt för DeLillos författarskap kommer att avsky ”Noll K”, medan de som uppskattar honom kommer att älska den. DeLillo skriver om vår tid genom att se på den från framtiden. Döden som social konstruktion är bara en förlängning av vår tids debatt om exempelvis könen som just sociala konstruktioner. Och miljardärsdrömmen om evigt liv existerar redan, med Silicon Valley-furstar som inte accepterar ett slut för sin makt. Det eviga livet ligger inte inom räckhåll för alla hos DeLillo, utan det är den ultimata statusmarkören som skiljer aristokratin från pöbeln.

Döden blir en förolämpning mot den som redan har allt.

När så mycket i litteraturen och samtidsdebatten riktar blicken mot de små frågorna, är det befriande men också ovant och näst intill chockartat att möta någon som tar sig an evigheten.

LITTERATUR

Don DeLillo

”Noll K”

Översättning: Rebecca Alsberg

(Bonniers)

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons