Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi förhäxas av hemvändarna - Andreas Nordström berättar varför

Under julledigheten finns stor chans att träffar på dem: hemvändarna.
Andreas Nordström har plöjt rapporter och tidningsartiklar om fenomenet för att förstå den höga statusen.

Annons

Illustration: Johanna Flood.

En högsommardag 2016 formulerar Östersunds kommunalråd Annsofie Andersson en insändare i Östersunds-Posten. Här riktar hon sig direkt till alla som en gång lämnat bygden. “Kära hemvändare...”, skriver hon och fortsätter “när ni lämnade Östersund kanske ni lämnade en stad som kändes för liten för era drömmar och visioner”.

Nu hoppas hon att de byggkranar som börjat hopa sig i trakten ska göra dessa visionärer uppmärksamma på att det minsann är en massa spännande grejer på gång i den jämtländska republikens huvudstad. Bland annat ska ju busstorget piffas upp. “Kanske lockar det er att flytta hem igen?”, frågar sig Andersson med ett så undergivet tonläge att man skulle kunna tro att hon vänder sig till Beyoncé.

Någon uppskattande nick till de ortsbor som gjort valet att stanna kvar i Östersund bjuder hon emellertid inte på. De som, får man förmoda, bär på lagom stora visioner. De med drömmar som får plats i byxfickan.

Anderssons resonemang blev inte helt överraskande kapat i höjd med hålfotsinläggen av tidningens ledarsida några dagar senare, men hennes text är ändå intressant eftersom den så ogenerat understryker hemvändarens höga status i Sverige. För hon är sannerligen inte ensam i sin hänförelse.

Illustration: Johanna Flood.

När jag gör en sökning på ordet hemvändare i ett nationellt mediearkiv möts jag av en påtaglig fascination inför fenomenet i alla dess former. Jag plöjer igenom hundratals artiklar och hittar jublande hyllningar till idrottare som återvänder till hemmalaget och glada mingelreportage där tillfälliga hemvändare får posera på bild under något krogbesök i juletid som vore de filmstjärnor.

Jag läser romantiska porträtt av hemvändarfamiljer som står och kramas på farstubron till den nyfyndade villan som de målat i en pigg pastellfärg. Särskilt fascinerad blir reportern om de har downshiftat, alltså frivilligt klivit av karriären för en enklare tillvaro. Då slår familjens sociala status huvudet i taket.

Just de definitiva hemvändarna, återflyttarna som de kallas inom kulturgeografin, verkar vi vara närmast förhäxade av. Runt om i det kommunala Sverige lanseras det ideligen fräsiga och påkostade kampanjer för att ragga upp dem. Detta trots att de rent statistiskt är en ganska liten skara. I en rapport som Kommunförbundet presenterade strax efter millennieskiftet framkom att bara var sjätte person som flyttar till en mindre kommun har varit skriven i densamma som barn. Ändå går lokala politiker ner på knä för att locka till sig återflyttarna.

Att hemvändaren kommit att betraktas som en trofé är kopplat till samtidens fascination för storstaden. Det märks tydligt mellan raderna i Annsofie Anderssons insändare. Det är storstaden som bygger hemvändarens anseende.

Illustration: Johanna Flood.

Uppfattningen verkar vara att det urbana liksom förädlar individen. Den som har stökat runt lite i en metropol och sedan återvänder hem betraktas som spännande och modern. Stannar du kvar avfärdas du däremot som nöjd, en diplomatisk omskrivning för sorglig. Då är det ingen som tycker att dina erfarenheter är särskilt märkvärdiga. Sannolikt kallas de inte ens för erfarenheter. Det du har varit med om är bara lite liv i största allmänhet.

Sociologen Lotta Svensson har forskat om ungdomar på mindre orter i Sverige. Hon konstaterar att det är en myt att de unga utan undantag vill flytta när de har slutat skolan. Tvärtom vill många ungdomar bo kvar och det beror inte på passivitet. Deras bevekelsegrunder är högst rationella. De tycker om den lilla ortens gemenskap. Där finns också deras vänner. Samtidigt känner de sig ofta misslyckade och oönskade. I sin studie “Vinna eller försvinna” fokuserar Lotta Svensson på Söderhamns unga. Där framkommer att bara 28 procent av pojkarna från arbetarklassen tror att politikerna vill att de ska bo kvar i kommunen.

Lotta Svenssons forskning lyfter fram berättelser som aldrig får höras i medierapporteringen. Det får mig också att tänka på hur ensidig skildringen av hemvändare är. Närmast utan undantag framställs de som lyckliga vinnare. Kanske är det ett svenskt fenomen för när jag istället sneglar mot USA hittar jag ett otal skildringar som ger en betydligt mer komplex bild av hemvändande och geografisk identitet. Ofta präglas de av ett vemod.

I New York Times läser jag en intervju med Bruce Springsteen som berättar om texten till sin rockdänga “Long walk home”. Den handlar om en man som kommer tillbaka till sin hemstad och inte känner igen sig alls. Han möter ett samhälle befolkat av främlingar. Texten innehåller i sin tur en referens till “The rank stranger”, en bluegrasslåt som bland annat spelats in av The Stanley Brothers och gestaltar liknande utanförskapskänslor.

På sajten Thought Catalog hittar jag ett ringlande långt vittnesmål av en ung kvinna vars ekonomi har kört ner i diket. I desperation återvänder hon till småstaden där hon växte upp. Nu bor hon hemma hos sina föräldrar med pojkvännen. Ett ofrivilligt downshiftande, med andra ord.Man kan undra det finns plats även för den sortens hemvändare i Annsofie Anderssons uppenbarelser.

Illustration: Johanna Flood.

Mer läsning

Annons