Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket byfåneri tål landsbygdsdebatten?

Annons

Jag vet att känslan förmodligen är irrationell, men jag brukar tänka att alla som på olika sätt försöker tillvarata landsbygdens intressen är mina bundsförvanter. När periferin väl slår sig fram till stunder av synlighet och hörbarhet har det betydelse vad som sägs. Den som har ordet för i någon mening hela landsbygdens, och därmed även min, talan.

Argumenten får därför gärna vara så slipade och relevanta att de förtjänar att tas på allvar. Om så inte är fallet kan effekten av kampinsatsen nämligen bli rent kontraproduktiv. I synnerhet om den som ställer sig på barrikaden mest är intresserad av att skrika.

På senare tid har orimligt många debattörer reagerat orimligt starkt på ett föredrag som de inte ens tycks ha hört, utan endast läst ett referat ifrån. Fenomenet är tidstypiskt men icke desto mindre irriterande.

Ekonomen och managementgurun Kjell A Nordströms nu ökända framträdande på Nordic Business Forum i Stockholm 16/1, där han i ett föredrag på engelska använde det analytiska begreppet "junk spaces" (av journalister ordagrant översatt till skräpytor) och presenterade framtidsscenarier om en starkt urbaniserad värld, rörde sannerligen om i grytan. Vissa rent nedsättande formuleringar väckte – som väntat – särskilt kraftiga reaktioner.

Vad sägs till exempel om en polisanmälan rörande hets mot folkgrupp alternativt hatbrott? Tala om att ställa sig på barrikaderna.

Hur skulle Åsa-Nisse och Klabbarparn ha reagerat på Kjell A Nordströms föredrag?

Eller ta den norrländska kulturvänster som i rent ursinne har slagit på stora trumman. I en krönika konstaterar den tongivande landsbygdsdebattören Katarina Östholm att "en så nedlåtande karikatyr av landsbygden speglar människoförakt av värsta sort".

Ja, människoförakt. Människoförakt av värsta sort till och med. Anklagelsen är hårresande, eftersom den för tanken på den bristande respekt för människovärdet som grova förövare visar gentemot offret, men där läggs nu ribban.

Kjell A Nordström får alltså inte ta ut svängarna eller såra. Och visst det kan man tycka, men vilket mandat har man egentligen att kräva god ton i debatten om stad och land om man som Östholm själv skriver nedsättande om staden som livsmiljö? "Storstaden har vuxit långt förbi vad invånarna kan famna; den har förvandlats till en cancersvulst, dödlig om den inte behandlas."

Kjell A Nordström har fått häftig kritik från landsbygdsvänner.

Vad är värst, att bo på en blivande skräpyta eller att bo på en befintlig cancersvulst som redan fördärvar det naturliga och är allmänt hemsk?

Visst kan man som kulturskribenten Gregor Flakierski vräka ur sig att "de värsta knäppgökarna återfinns i tätorter i form av ekonomer" och döma ut en hel disciplin (nationalekonomi) på basis av magkänsla och löst tyckande. Gör gärna det, men sitt åtminstone kvar i sandlådan leken ut. Kliv inte upp halvvägs med ett krävande "förresten har jag något viktigt att säga, nu vill jag att ni hör upp".

Ja, jag är hård. Kanske skriver jag för hårt (och med risk att falla på eget grepp), men jag tror helt enkelt inte att vi tjänar någonting på att vulgarisera en debatt som kommer att kräva all vår skärpa och kreativitet om den ska gå att vinna.

Landsbygdens försvarare måste ha vassa argument.

Alla som prioriterar det egna varumärkesbyggandet högre än en sansad diskussion om landsbygdens utmaningar borde fråga sig hur mycket byfåneri som landsbygdsdebatten egentligen tål.

Glöm heller inte att för varje enfaldig text som delas och sprids ökar risken att fler i samma anda produceras. Så fungerar nämligen tyckonomins belöningssystem.

Mer läsning

Annons