Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Persson: Var nu inte så lättkränkt över Ann Lindes (S) beslut att bära slöja

Återigen har blickarna riktats mot slöjan. Detta efter att Ann Linde (S), Sveriges EU- och Handelsminister valde att ta seden dit hon kom och klädde sig i slöja under ett statsbesök till Iran. Hennes beslut har (såklart) följts av ilskna reaktioner (på internet). Kritiker menar att hon inte är någon riktig feminist eftersom hon valt att böja sig inför en religiös struktur i Iran.

Annons

Ann Linde (S), till vänster i möte med Shahindokht Molaverdi, Vice president i Iran

Reaktionerna får mig osökt att tänka på det mycket förenklade mantrat om att invandrare ska ta seden dit man kommer, när man kommer till Europa det vill säga. Att kritiken dessutom kommer från sverigedemokrater gör den extra lustig. Eller som Norges integrationsminister Sylvi Listhaug uttryckte sig i oktober förra året, samtidigt som hon exkluderade sitt lands "purnorska" vegetarianer och nykterister: – Jag anser att de som kommer till Norge måste anpassa sig till vårt samhälle. Här äter vi gris, dricker alkohol och visar våra ansikten.

Av kritiken mot Ann Linde att döma verkar problemet vara slöjan – inte att hon undgick att anpassa sig till andras kultur. Notera: Kritiken rör en slöja. Inte den svarta niqab som döljer i princip hela kvinnans väsen utom ögonen. En slöja som är jämförbar med den huvudduk drottning Silvia och kronprinsessan Viktoria alltid bär till nationaldräkten. Den som vill kritisera Iran, dess regim eller lagar står inför en enkel uppgift. Mycket i Iran måste förändras. Mycket i Iran måste utvecklas. För den som lever i Iran handlar slöjan inte (bara) om kultur, det handlar om lagtvång och religiösa poliser. Ann Linde är under sitt besök i Iran skyddad av diplomatisk immunitet och hade om hon så önskat kunnat avstå från att bära slöja utan att möta legala konsekvenser. Potentiellt hade det också kunnat ställa till med en scen i Iran. Det är precis den typen av aktivistisk utrikespolitik den svenska regeringen (med rätta) tidigare kritiserats för när utrikesminister Margot Wallström inte lyckats följa diplomatiska protokoll och ställt till med spektakel. Exempelvis i relationen med Israel.

Är det därför Sverige har en utrikespolitik? För att skriva andra länder på näsan om svenska värderingar och svensk kultur? För att stora ord väger högre än stora resultat? Jag tycker inte det. Den som följer utrikespolitik måste också acceptera att den värld vi lever i är väldigt osvensk och svensk utrikespolitik måste anpassa sig därefter för att skapa goda relationer och diplomatisk inflytande, även med de länder som är väldigt olik oss. I sig är metoden inte särskilt annorlunda än när svenska affärsmän reser utanför Europa med hopp om goda affärer.

I slutändan handlar goda relationer med andra länder om fred och möjligheten att hämta hem goda affärer till Sverige som bidrar till svenska jobb och tillväxt. Värden som enligt mig är mycket viktigare än hur en svensk minister väljer att dölja sitt hår under ett besök till Iran.Därför är Ann Lindes beslut att bära slöja i Iran ingen stor sak att bli kränkt eller upprörd över. Inte ens för en mycket regeringskritisk ledarskribent.

Mer läsning

Annons