Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riva invandrarområden är inte ett alternativ för Sverige

Annons

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen vet hur man fångar blickarna på nyårsfesten. I sitt nyårstal lovade han att "Ghettona ska avvecklas helt, betongen ska brytas upp och invånarna spridas ut över olika områden".

I Aftonbladet dras snabbt slutsatsen att Lars Løkke Rasmussen flörtar med Dansk Folkepartis väljare, det vill säga Danmarks högerpopulistiska parti. Politik är dock inte så enkelt att det bara kan kokas ned i ett spelteoretiskt resonemang om hur man vinner flest väljare. Det är i grunden ett okunnigt svar från den som inte har tid eller lust att sätta sig in i frågan. Snarare är tonen i den politiska debatten i Danmark en naturlig följd av en kultur där förslag om tuffare tag premieras. Det finns inte utrymme för att föreslå alternativa vägar och ha politisk trovärdighet kvar.

Alltså ungefär samma politiska kultur som var i Sverige innan omsvängningen av migrationspolitiken. I Danmark är ledordet tuffa tag, i Sverige var det öppenhet. Om man ser till utvecklingen inom S, M och KD är Sveriges debatt snart exakt densamma där Danmark var för 10 år sedan. Kanske är vi där redan i dag och i så fall dröjer det inte länge innan svenska politiker vill att man ska ta smyckena av migranter för att finansiera mottagandet. Det vore sorgligt.

Frågan är alltså när och inte om debatten om rivningspolitik kommer komma till Sverige.

Förslaget har lyfts tidigare, men bör ses som ett randfenomen. Föga förvånande tycker Sverigedemokraterna så redan idag, men partiet saknar svar på vad som ska hända med människorna som lever i områdena efter att deras bostäder har rivits. Även dåvarande Folkpartiet (liberalerna) lyfte frågan i en integrationsrapport 2009 och presenterades av dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni och partisekreterare Erik Ullenhag i en debattartikel i DN. Rivningspolitiken saknade dock stöd bland övriga allianspartier och Sabuni mötte hård kritik.

Det finns ett uppenbart problem som måste hanteras om man river ett utanförskapsområde och erbjuder människorna ett nytt alternativt boende. Det blir dyrt. Utöver kostnaden för rivning måste kommunala och privata fastighetsägare ersättas. När lägenheterna rivits ned till marken måste nytt boende erbjudas. Sverige har brist på lediga lägenheter och resultatet kan bli att nya lägenheter byggs. Kan man då ta ut full hyra av hyresgästerna för att finansiera nybyggnationen?

Rivningspolitik låter som tuffa tag, men ekonomiskt ser det oförsvarbart ut. Då är inte ens den relevanta frågan avhandlad: om rivning av utanförskapsområden och omlokalisering av människor förbättrar integrationen.

Jag är skeptisk till det. Det finns såklart problem med utanförskapsområden; Svag anknytning till samhället, bristande förebilder, social oro, fattigdom. Men i första hand är lösningen något helt annat än att riva människors hem. Sverige har allt för höga trösklar in på arbetsmarknaden, statlig kafkabyråkrati och ett dåligt system för språkinlärning.

Men rivningsdebatten kommer komma till Sverige, för det är ett enkelt svar med tuffa tag.

Mer läsning

Annons