Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterpartiet och SD är inte samma skrot och korn

Annons

Är Sverigedemokraterna ett borgerligt VPK som likt blåsippan väntar på våren? I diskussionen om SD görs nu diverse jämförelser mellan Vänsterpartiets föregångare och SD. I en krönika påminner Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson om Vänsterpartiets förflutna. Ett axplock av citat hämtade från min avhandling, "Med historien som motståndare" (Altas Akademi, 2013), illustrerar hur det lät i VPK när broderpartierna ännu härskade.

Vi ska granska SD:s nazistiska rötter, men vi måste också granska V, och framför allt måste vi döma med samma måttstock, argumenterar Helmerson. Dagens socialdemokrater, som varnar för normalisering av SD, borde uppvisa större ödmjukhet i normaliseringsdiskussionen, eftersom deras parti har normaliserat V och även "hånglat" med föregångaren. Helmerson problematiserar på ett intressant sätt, men diskussionen kan med fördel kompletteras.

Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD).

Politiska partier är inte statiska kolosser, och även den som har lik i garderoben kan med tiden bättra sig. Men som exemplet V visar kan sådana uppgörelseprocesser ta lång tid.

För dåvarande SKP:s del blev kväsandet av Ungernrevolten 1956 och byggandet av Berlinmuren 1961 upptakten på en intern process som skulle pågå i 50 år. När SKP:s ledande företrädare försvarade uppenbara övergrepp mullrade en intern opinion upp som klargjorde att måttet nu var rågat. Den obrottsliga följsamheten gentemot Sovjetunionens kommunistiska parti var en belastning som borde städas bort. Partiet borde lära sig att ryta ifrån och tänka självständigt.

Berlinmuren började byggas 1961. SKP:s partiledare Hilding Hagberg såg den som nödvändig.

Sedan mognade nya insikter och den långa resan slingrade sig vidare. Om de socialistiska staterna nu förtjänade så hård kritik, var det då rimligt att partiet tillskrev dem olika positiva egenskaper och betraktade förtryckarna som kamrater? Nej, det var det nog inte, och VPK kunde kanske inte ens stanna kvar i samma ideologiska familj? Borde man bredda sig bortom kommunismen, och hur skulle en sådan ny vänster i sådana fall se ut?

Över tid skalades lager på lager av den gamla Komintern-traditionen bort och till sist hade till och med rena identitetsmarkörer offrats. Ur askan från ett gammalt kommunistparti har ett nytt vänsterparti i någon mening uppstått. Resan har inte gått som på räls, och även om partiet har konfronterat liken i garderoben, kan enskilda företrädare ibland uttrycka sig omdömeslöst än i dag.

Gudrun Schyman efterträdde Lars Werner 1993 och blev en vänsterledare med låg tolerans för kommunistnostalgi.

Men om man ska jämföra SD och V bör man inte utelämna att V faktiskt har bearbetat de mörka delarna av den egna partihistorien. Vänsterpartiet har dessutom förändrats i grunden, men i SD:s fall finns det nog inget som talar för att vi har sett den sista rasistskandalen. V och SD är helt enkelt inte samma skrot och korn. Hänvisningar till V bör inte användas som svepskäl för att få normalisera ett SD som inte förtjänar det.

Men visst har Vänsterpartiets uppgörelseprocess varit kantad av motstånd och bakslag. Varje steg i utvecklingen har inneburit en kamp mot krafter som ansett att partiets särart som systemkritiskt parti har hotats. Det har helt enkelt ansetts fel att vika ned sig för yttre tryck, eftersom man då skulle hamna på ett sluttande plan där en eftergift skulle följas av fler utan att den "borgerliga propagandan" för den sakens skull skulle blidkas. Åtminstone inte med mindre än att partiet helt slutade att vara vänster

EU-frågan kom att bli en av det nya Vänsterpartiets stora profilfrågor under 1990-talet.

Att värna om rätten att själv få definiera den egen ideologi, har upplevts som värt att strida för. Det har även varit angeläget att värna partisammanhållningen och i denna anda har olika kompromisslösningar föredragits. Partiföreträdare har också skjutit ifrån sig kritik genom att påminna om motståndarnas tuffa tag mot kommunisterna och hur SKP snarast varit offer. "Men ni då! Ni har själva betett er illa utan att bekänna skuld och nu har ni mage att mästra vänstern!"

Det fanns alltid motargument som antingen lät bra, eller också kändes de bara bra i maggropen. Så har V brottats, våndats och utvecklats.

Hur framtidens SD kommer att se ut vet vi däremot inte, men en sak är säker. Om partiet ges inflytande kommer det att utöva detta inflytande, och det borde alla frihetliga krafter till höger och vänster försöka förhindra.

Mer läsning

Annons