Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Hedvig Eriksson, Strömsund

Lärarinnan Hedvig Eriksson från Strömsund har, som tidigare meddelats, gått bort i en ålder av 91 år.

Annons

Uppmuntrande, påhittig, humoristisk och lekfull. Så skulle nog många beskriva Fröken Hedvig. Fantasin och barnasinnet hjälpte henne att hitta ingångar i undervisningen, även med elever som var lite knepigare än andra att få med sig i skolarbetet. Hon visste nog var hon kunde göra en särskild insats, när hon vidareutbildade sig till speciallärare.

Då hade hon redan arbetat ett tjugotal år som småskollärarinna i Strömsund och i byskolorna runt socknen. Hon följde i fotspåren efter sin mamma, småskollärarinnan Märta Eijde, en älskad förebild och inspirationskälla, inte minst när det gällde värmen och respekten mot varje barn.

Hedvig vågade improvisera och variera sig, när hon märkte att den vanliga metoden inte fungerade med en elev. Hon var också en omtyckt arbetskamrat, generös med kunskaper och erfarenheter, stöttande gentemot yngre kollegor.

Hon visste hur viktigt det är med uppmuntran, men också med omväxling. Många elever minns nog de välkomna pauserna då skoldagen avbröts av en liten saga, en sång eller en passande dikt - kanske av husgudar som Astrid Lindgren, Lennart Hellsing eller Alf Henriksson, men lika gärna något hon hade skrivit själv. Alltid med en baktanke - orden anknöt till det hon ville lära ut. Språket, berättandet och böckerna betydde mycket för Hedvig. Hon kom från ett läsande hem och visste vilken kraft som bor i litteraturen.

När Hedvig var intresserad av något så förkovrade hon sig i det. I naturen kunde hon beskriva det hon såg: växternas art, familj, kännetecken, deras namn på både svenska, jämtska och latin. Den blev flitigt använd, den stora, vackert illustrerade floran som hon hade ärvt av sin far, tummaren, skinnhandlaren och handelsträdgårdsodlaren Andreas Eijde.

Efter pensionen blev hon en hängiven hembygdshistoriker i Hembygdsföreningens skriftkommitté. I arbetet med Strömsboken kom lokalkännedomen från hennes år ute i byskolorna väl till pass.

Kyrkan låg henne också varmt om hjärtat. Hon sjöng i kyrkokören och som pensionär såg hon kyrkvärdskapet som ett hedersuppdrag. Där fanns en ömsesidighet som bekräftades vid avtackningen, då biskopen utnämnde henne till hederskyrkvärd. Det var hon stolt över! Hon älskade att läsa favoritstycken ur bibeltexterna under gudstjänsten. Högläsning var en styrka, som hon också utövade under uppskattade högläsningsaftnar i bibliotekets regi.

Många intressen delade hon med maken, virkesmätaren Harald Eriksson. Med glimten i ögat brukade hon berätta om hur hon som ung lärarinna i Henningskälen fick höra talas om Charlottes vackerpôjk som gjorde rekryten nere i Stockholm. Jo då, han visade sig vara både snygg och trevlig när de väl träffades. Några år senare gifte de sig.

De satte fyra barn till världen, byggde ett hem och en familj och delade glädje och motgångar. Den svåraste sorgen var när deras lilla son, Anders, insjuknade i cancer och dog endast tre år gammal.

Äktenskapet var starkt ända fram till Haralds bortgång 2014. Får Hedvig som hon önskar, så återförenas hon nog med Harald och Anders nu.

Familjen, vänner och arbetskamrater

Mer läsning

Annons