Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Lajla Karlsson, Stensmyran, Bräcke

Min mamma föddes 1937 i soldattorpet Högbacken i Mordviken. Två år senare bröt det andra världskriget ut något som präglade hennes första år.

Annons

Närheten till Revsundssjön gav ofta mat på bordet men att ro båten var inte alltid så roligt för en liten jänta. Hon berättade om de valkar hon hade i händerna efter fisket med sin far Hilding.

En gång hade hon sagt till sin mor Viola att hon skulle vilja hitta korken till den förbaskade sjön så att hon kunde dra ur den.

Tillsammans med bästa vännerna Helena och Birgitta åkte hon skidor efter körvägarna från höjderna ovanför byn och även Logbacken vid Eriksberg var välbesökt. De gjorde en del hyss, pallade krusbär och spelade hartsfiol hos grannen Söderström vilken var dåtidens spänning i tillvaron.

När hennes syster Wivan var på besök så tjuvlånade de båten och uttern och fick en fin öring. Den sålde de till Järnvägshotellet i Bräcke och fick på så sätt pengar till att gå på Barnens dag, något som knappast varit möjligt annars.

1950 tog mamma examen efter avslutad skolgång med diplom i idrott och fina betyg. Hon började jobba direkt, bland annat som hembiträde och sedan på ett bageri. Som 16-åring fick hon jobb på Konsum i Bräcke där hon mestadels jobbade men hon var även i Albacken, Stavre och en tid som chef i Ångsta. Under 60- och i början på 70-talet hängde hon också med på Konsumbussen i Bräcke med omnejd och det sättet att möta kunderna ute i byarna var det roligaste hon visste. Och kunderna tyckte om henne!

1958 gifte hon sig med min pappa Laur och tre år senare föddes jag. De gick skilda vägar i slutet av 80-talet.

När lingonen mognat på hösten så passade hon på att tjäna lite extra och plockade även kottar och sålde till skogsbolag som behövde frö. Under någon säsong var hon även anställd på Plantskolan i Bensjö.

Trots att fisket i unga år var allt annat än roligt så blev det ändå något som kom att följa henne resten av livet. Ro drag och uttra, lägga nät och meta om somrarna, avlöstes av sikhåvning om hösten och isnät och pimpelfiske om vintern. Muggen med texten Storfiskaren som hon fick av goda vänner står fortfarande kvar på hennes köksbord.

I slutet av 70-talet fick mamma sjukpension på grund av förslitningsskador i nacke och rygg. En del av detta var sviter efter en bussolycka tjugo år tidigare. Trots svår värk så ville hon alltid ha något att göra och hon fullföljde alltid det som hon påbörjat. Att vara ute var roligare än att sitta inomhus och handarbeta och jag kan fortfarande se hur hon röjde sly med en liten såg, kvistade och kapade och gjorde vedres.

1988 blev hennes mor Viola änka och ensam på Högbacken. Mamma ställde då upp så att hon kunde bo kvar så länge det var möjligt. År 2000 dog mammas lillebror efter många års sjukdom och tre år senare dog mor Viola. Det var tunga år för min mamma.

2003 flyttade hon in på nedre våningen i mitt hus och blev hundvakt och gammelmatte när jag jobbade.

Vi hittade nya sätt att umgås och en bussresa till Badgastein blev ett fint minne. Den största lyckan var när hon fick se Venedig och åka gondol, något hon ofta pratade om efteråt.

Flera olika sjukdomar kom i vägen de senaste åren och trots att hon var less ibland så sa hon: "det är ju roligt ändå att vara med och se vad som händer".

När hon så till slut somnade in här hemma för sex månader sedan så var vi överens om att vi snart kommer att ses igen. Då ska vi ut med båten och uttra och jag lovar att jag ska ro...

Birgitta

Mer läsning

Annons